Lyssna på Elin och Emelie när dom pratar om skolan, habiliteringen och assistans.
Nedan kan du även ta del av podden i textform.


Introjingel

Emelie: Du lyssnar på FunkarPodden – Vi är inte våra diagnoser, och vi som pratar idag är Emelie och…

Elin: …Elin.

Emelie: Vi vill börja med att berätta att den här podden spelas in på distans, så om ljudet är
lite sådär så vet ni varför.

Elin: Det är studenttider nu, även om det är under speciella omständigheter, så idag tänkte
jag och Emelie knyta ihop säcken gällande det ämnet. Vi kommer prata om hur vi upplevde
vår skoltid och hur det var att komma in i en ”vanlig” klass när man har ett funktionshinder.
Vi ska lyfta fram våra erfarenheter kring detta, eller hur Emelie?

Emelie: Ja, det ska vi göra, och jag tänker att vi kan börja berätta vad vi gick på för typ av
gymnasium.

Elin: Ja.

Emelie: Jag själv tar studenten nu i år och jag har gått på en helt vanlig gymnasieskola. Jag
har gått musiklinjen i en ganska liten klass. Jag har varit den enda i klassen som varit
synskadad eller rullstolsburen, vilket varit både positivt och negativt.

Elin: Jag tog studenten för tre år sedan, alltså år 2017, och jag gick på Riksgymnasiet i
Kristianstad. Jag bodde på internat, vilket jag beskrivit i flera artiklar. Till skillnad från dig
Emelie, så var vi flera som satt i rullstol i min klass, men det var också en helt vanlig klass. Jag
förstår det du gick igenom, angående att vara ensam rullstolsburen. Jag vet att det är tufft,
eftersom jag hade det så i grundskolan. Emelie, hur tycker du det är att ta studenten under
de här omständigheterna?

Emelie: Det är tråkigt att det är som det är, studenten är ju en dag som man sett framemot
väldigt länge och nu blir den inte alls som vi hade tänkt. Däremot tycker jag ändå att det ska
bli roligt, det blir ju en student oavsett vad. Vi får ta det som det är, helt enkelt.

Elin: Ja, så är det. Man får följa folkhälsomyndighetens rekommendationer så gott det går.

Emelie: Ja, precis.

Elin: Ska vi berätta lite hur det var att komma in i klasserna? Hur det var att finna sin plats i
klassrummet.

Emelie: Ja, jag har tyckt att det varit svårt, jag tyckte det var lättare när jag var yngre, alltså
på lågstadiet och mellanstadiet.

Elin: Vad tror du det beror på? Att du tyckte det var lättare då?

Emelie: Jag tror att när man är liten så spelar det ingen roll om någon anses vara lite
annorlunda, eftersom man är så lika ändå. Sedan när man blir lite äldre så börjar det skapas
hierarkier i klassen, vissa blir mer populära, och det var då jag kände att jag hamnade på
efterkälken.
När man var yngre så åkte man hem till en kompis också satt man och lekte på
varandras rum, men när man blev äldre så började klasskompisar bryta sig loss och de
började gå ut på stan och gå ut och festa. Då kunde jag inte bara följa med, eftersom jag som
synskadad behöver ha en ledsagare med mig. När man inte kan göra sådana spontana saker
så hamnar man utanför ganska direkt.

Elin: Jag håller absolut med dig. Jag kommer exakt ihåg känslan av att det var svårt, trots att
jag gick i en skola där de i klassen var relativt vana vid oss med funktionshinder. Det var svårt
att hitta sin plats i klassen, eftersom det var, som du säger, att det skapades hierarkier och
då blev det naturligt svårt. Precis som du säger så kände man sig som den som var
annorlunda och som inte riktigt passade in. Jag hade kompisar, och tacka Gud för det, och
vissa av dem hade samma erfarenheter som jag, och satt också i rullstol. Vi var två stycken
till i klassen och det hjälpte mig en del. Man tydde sig till varandra på ett helt annat sätt
eftersom man delade erfarenheter och man kände igen sig i varandra. Jag kan tycka att det
är synd att jag inte var mer social, eftersom det satte lite käppar i hjulen för mig. Om man är
mer social så har man lättare att komma in i klassen tror jag. Min kompis som var mer social
och inte lika reserverad som jag, han hade lättare för att komma in i klassen och bli en i
gänget. Jag var mer reserverad och inte fullt så utåtriktad, så jag var mer innesluten och lite
mer för mig själv. Det kan jag ångra idag, även om det inte är något att ångra eftersom det är
en del av min person.

Emelie: Det är ju ingenting man kan ändra på. Ofta när jag träffar nya människor så känner
jag att jag som funktionshindrad måste bevisa någonting. Om man inte har ett
funktionshinder så känns det som det är mer okej att bara vara tystlåten, men om man har
ett funktionshinder och är tystlåten så drar sig folk undan på ett helt annat sätt. Jag tror folk
tycker det är läskigt, när de inte vet.

Elin: Jag tror också att folk tänker att bara för att man inte säger så mycket så vill man inte
vara en del av gemenskapen. Jag tänker på det här med kunskap, hur hade du velat att man
ökade kunskapen i klassrummet?

Emelie: Jag tycker att man borde öka kunskapen redan från tidig ålder. Jag kommer ihåg att
man hade Olweus på lågstadiet, vilket i princip var antimobbningslektioner. Jag tycker man
borde lägga in en lektion som har ungefär samma stuk, men att man fokuserar på att
förklara att alla människor är olika och vi måste acceptera allas olikheter. Det har inte bara
med funktionshinder att göra, utan det är alla typer av olikheter.

Elin: Jag kommer ihåg en del uppgifter från skolan, och vissa av dem har jag dessutom
sparat. När vi fick skrivuppgifter i skolan, både på gymnasiet och i grundskolan, så kommer
jag ihåg att jag ofta valde att plocka in mig själv i uppgifterna. Om vi exempelvis skulle skriva
en krönika så skrev jag ofta om mig själv utan att det märktes. Jag skrev under ett annat
namn, men med mina erfarenheter om hur det var att komma in i klassen. Jag minns
reaktionerna jag fick när jag sedan läste upp texterna för klassen. De kom fram till mig och
sa: ”Elin jag hoppas verkligen inte att du kände såsom Olle kände”. Jag hade valt att döpa
karaktären till Olle för att det inte skulle bli så uppenbart. Då fick jag ändå ett kvitto på att
det hade gått in.

Emelie: När jag har varit utanför i klassen så har jag funderat över hur folk inte kan förstå att
man blir ledsen och att det gör ont när man bara blir lämnad utanför. Har du känt av det? Att
man inte förstår hur klasskompisar bara kan välja att utesluta en person.

Elin: Ja, det kan jag förstå, och jag har tänkt på det också. Där kommer vi in på nästa ämne,
eftersom jag tror att det kan ha med assistansen att göra också. Jag kommer ihåg att på
rasterna så satt vi ofta med våra assistenter, de var alltid hack i häl och satt några meter
bakom oss, om ifall vi skulle behöva hjälp med någonting. Jag tror det kan vara en orsak till
att eleverna ryggade tillbaka, de blev mer avvaktande. Jag kan inte svara på varför, men jag
tror att det är en del av det. Jag tror det ökade osäkerheten hos klasskamraterna.
Emelie: Det tror jag också, absolut. Dels att klasskompisarna har trott att jag inte velat vara
med dem eftersom jag har varit med min assistent, men också att hur roligt är det att ha en
vuxen hängande bakom sig när man hittar på grejer. Jag tror många i vår ålder, och yngre,
har svårt för det.

Elin: Jag ska också säga att jag hade klasskompisar som var helt fantastiska och från början
väldigt integrerande mot både mig och min kompis. Vi är väldigt goda vänner idag och det är
de jag vill kalla för mina närmaste vänner. Att ha styrkan i sig att inse att, de här
människorna är precis som alla andra och vi gör ingen skillnad, när man bara är 15 – 16 år,
det är imponerande. Det har jag bara sett 2 – 3 gånger i mitt liv och det sätter jag sådant
enormt värde på. Det får en att känna att man är precis som dem, även om man har
svårigheter som de inte har. Jag tycker det är otroligt värdefullt när man sitter i rullstol och
när man har ett funktionshinder överhuvudtaget. Jag kan inte beskriva hur det är, men det
är väldigt, väldigt, väldigt viktigt.

Emelie: Jag håller verkligen med, och jag brukar tänka att det bästa en kompis kan göra är
egentligen att glömma bort att man har ett funktionshinder, eftersom det är ett bevis på att
personen ser mig och inte något annat.

Elin: Ja, precis. Jag kommer ihåg att en av mina klasskompisar och jag hade väldigt roligt på
rasterna, vi gick ut och shoppade och hon tog med mig efter skolan ibland så vi fikade. Det
var väldigt, väldigt roligt.

Emelie: Det är så härligt när man själv också får glömma bort sina problem, när någon annan
inte lägger någon stor vikt vid det så gör man inte det själv heller. Det är jätteviktigt.
När det kommer till hur habiliteringen hjälpte till under skolgången så vill jag inte minnas att
habiliteringen kom ut och informerade, vilket är synd, utan jag fick mest de hjälpmedel jag
behövde i skolan. De hade ju varit perfekta för att komma till klasser och berätta om
funktionshinder, eftersom de verkligen vet vad det handlar om och känner oss som har
funktionshinder.

Elin: De gjorde något liknande när jag gick i grundskolan, men de la det på mig själv. De
gjorde inte det, utan det var jag som fick göra det. I övrigt när habiliteringen kom till skolan
så kunde det handla om att de skulle fixa rullstolen eller mäta armar och ben. Du vet sådana
mätningar, jag vet inte om du har gjort det.

Emelie: Jo.

Elin: Sådana rutinundersökningar som ibland fick ske på skoltid, det kommer jag ihåg att jag
tyckte var extremt jobbigt. Jag kände mig så påpassad, inte nog med att de kom hem till mig
och att jag var tvungen att komma till dem, utan nu skulle de också komma till min
arbetsplats. Det tyckte jag var förfärligt jobbigt, kommer jag ihåg. Jag har funderat mycket på
det såhär i efterhand, det var verkligen fruktansvärt jobbigt när man som liten flicka inte
förstod varför man skulle ställa upp på de där mätningarna, det gjorde ju ont. Det var svårt.

Emelie: Ja, desto äldre man blir desto större förståelse får man för sådana saker. Även om
det aldrig är roligt, så förstår man ändå att det är för vårt eget bästa, och vi behöver göra
det.

Elin: Man var tvungen att visa en sårbar sida och det var jobbigt att behöva avsätta tid för
det.

Emelie: Om vi ska ge ett tips till habiliteringen hur de ska bemöta barn och unga, då skulle
jag först och främst säga att det är viktigt att prata med dem. Alla är olika och jag själv tyckte
aldrig att det var jobbigt att åka till habiliteringen och få benen mätta, vilket du nu har
berättat, men det är så individuellt och jag tror det är viktigt att personalen frågar: ”Hur
känner du inför det här?” och ”Hur ska vi göra det på bästa sätt?”. Sedan får personen i fråga
själv välja hur mycket man vill berätta om hur man känner, men jag tror ändå det är viktigt
att få frågan.

Elin: Det krävs lite mer insikt skulle jag säga.

Emelie: Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med den kontakt jag har haft med
habiliteringen, däremot har jag inte haft så mycket kontakt, och framför allt inte i skolan,
utan det har mestadels varit på habiliteringen och ibland har de kommit hem till mig. Jag
känner att jag blivit väldigt bra bemött, men det är som sagt så himla individuellt hur man
känner inför det.

Elin: Det jag inte förstod som ung, det förstår jag nu, att de ville mitt bästa och det var för
min egen skull. Jag kommer ändå ihåg att det var svårt jämtemot mina syskon också, men
det som behövde göras i form av habiliteringsinsatser var för mitt eget bästa.

Emelie: Det är ju bra att man kommer till den insikten, men som du beskriver så är det svårt
att förstå när man bara är ett barn, då vill man ju inget annat än att bara leka och vara precis
som alla andra.

Elin: Jag tänkte vi kan börja avrunda lite, och jag vill fråga dig hur din assistans har sett ut i
skolan?

Emelie: Jag har haft assistent sedan jag gick i första klass och jag har haft flera olika
assistenter, vilket varit både bra och dåligt. Jag har haft assistent hela skoldagen, men med
det sagt så behöver jag inte hjälp hela tiden, men däremot behöver jag alltid ha någon
tillgänglig om det skulle vara exempelvis strul med tekniken, eller vad som helst som jag
behöver hjälp med. Vissa assistenter har förstått det väldigt bra och har backat undan när de
sett att jag inte behövt hjälp, också har jag fått skicka ett sms till assistenten när jag behövt
hjälp. Med andra assistenter har det däremot varit mer problem, eftersom de inte förstått
när de ska backa undan. Jag tycker att man märker tydligt om en person är lämpad för att
vara assistent, vissa är inte det, så är det bara. Därför tycker jag att alla som har en assistent
ska ha rätt att byta om personkemin inte fungerar, assistenten är en så stor del av skolan och
det måste fungera. Jag vet inte hur det ser ut på olika skolor, men såhär tycker jag.

Elin: Så hade jag det på gymnasiet, då hade assistenterna en chef och lärarna hade en annan
chef. Då kunde jag byta assistent om jag inte var nöjd med den jag hade. Jag kunde också
prata med chefen om hur vi skulle förbättra situationen, men det är såklart inte alla som har
det så. Jag förstår vad du menar och jag håller med.

Emelie: Det är perfekt att du hade den möjligheten. Om vi nu skulle tänka oss den bästa av
världar, hur skulle en perfekt assistent vara, om du får välja?

Elin: Det är som du säger att det var svårt på gymnasiet när man skulle ut och festa och man
behövde hjälp, och det samma gällde i klassen. De kunde snacka ihop sig om att gå till
Burger King på lunchen, också ville man följa med men man visste att det inte gick eftersom
man behövde äta i matsalen, eftersom det var där assistenten fick sin mat. Det blev en
människa till att ta hänsyn till, vilket var svårt, men det är klart att det inte kunde vara så fritt
som man egentligen hade velat. Jag hade velat att de hade lite mer distans till sitt arbete,
det kändes ofta som man hade hökögon i nacken hela tiden. Om det var någon av mina
klasskamrater som tog upp mobilen trots att de inte fick så var det ingen som sa någonting,
men om jag gjorde det så sa ofta assistenten till mig: ”Var snäll och lägg ner mobilen”. Då
gjorde jag det eftersom jag inte ville säga emot min assistent, eftersom jag var i en
beroendeställning. Däremot pratade jag ofta med assistenten efter lektionen om vad som
kunde förbättras, och då kunde man ändra det till nästa lektion. Men just i
klassrumssituationen hade jag velat ha lite mer fria tyglar, man är trots allt en elev som alla
andra.

Emelie: Jag håller med om att man vill ha frihet, en assistent ska hjälpa oss med det vi
behöver hjälp med, assistenten är inte där för att vara en extra lärare. Jag brukar tänka att
assistenten ska vara mina ögon och mina ben och ska inte lägga in egna värderingar, så länge
jag inte ber om det. Allt ska ske på mina villkor. Däremot måste man förstå att det finns vissa
gränser, en assistent kan inte göra precis vad som helst, men i grunden ska assistenten
hjälpa oss att göra det vi vill göra, inom rimliga ramar.

Elin: Ja precis, och det sa vår rektor på Riksgymnasiet och det har hängt med mig som en
ledstjärna genom gymnasietiden och även idag. Det var en gång när en elev frågade sin
assistent om hjälp med något, varpå assistenten svarade lite på skoj: ”Ja det kan jag göra,
men jag tänker inte hjälpa dig att skolka”. Då var rektorn också där och då sa han: ”Vill
eleven skolka så ska ni hjälpa till med det. De ska vara precis som andra elever”. Det tyckte
jag var så bra för man normaliserade det.

Emelie: Ja, precis. Jag håller verkligen med rektorn, eftersom en assistent inte ska vara ett
hinder för oss, utan den är där för att hjälpa till.

Elin: Ja precis, när man har sådana hökögon så blir man lite låst. Jag vet inte hur du känner,
men så tänker jag i alla fall.

Emelie: Ja absolut, men det kan man aldrig helt komma ifrån när man har en extra person
som är där för att hjälpa en. Å andra sidan hade det varit en mardröm att inte ha en assistent
och inte få den hjälp man behöver. Man är väldigt tacksam över att man får hjälpen.

Elin: Ja precis, det är man. Men du Emelie om vi ska avrunda detta, har du något tips att
skicka med personer som lyssnar på detta och som ska börja gymnasiet?

Emelie: Om man har ett funktionshinder tycker jag det viktigaste är att vara tydlig med vad
man behöver för hjälp. I åtminstone grundskola och gymnasieskola har alla samma
rättigheter och man ska få den hjälp man behöver. Man ska aldrig känna sig jobbig för att
man behöver extra hjälp, utan det ska vara en självklarhet, och om det inte är det så är det
någonting som behöver förändras.

Elin: Då är man på fel ställe.

Emelie: Ja, precis.

Elin: Jag har inget konkret tips eftersom det är så individuellt. Det som fungerar för mig
kanske inte fungerar för andra, men jag vill skicka med ett visdomsord på vägen, och det är
att man kanske är osäker såklart när man börjar gymnasiet och är rädd för allt nytt, men jag
vågar lova att med tiden kommer man växa otroligt mycket i sig själv. Jag var den där osäkra
lilla tjejen från början när jag klev in i Kristianstad för fem år sedan, och idag har jag blivit en
helt annan person, så våga lita på det. Ge det tid och ni kommer att växa i er själva.

Emelie: Det tyckte jag var ett bra avslutningsord, så då tackar vi för oss.

Elin: Ja, tack så mycket, vi ses nästa gång.

Emelie: Yes, det gör vi, tack för att ni lyssnat.

Elin: Tack för att ni lyssnat, hejdå!

Emelie: Hejdå!

Slut