Elin –  Den 11:e Mars uppmärksammades det att det gått ett år sedan Sverige rapporterade in det första dödsfallet som skedde till följd av Corona pandemin.

När jag tänker tillbaka på det så tycker jag att det är helt overkligt och obegripligt att det pågått ett över ett år och att vi har levt i ett isolerat helvete i ett år nu för det är så jag ser det.

Ni lyssnar på “funkarpodden” vi är inte våra diagnoser idag med mig Elin

(Intro)

Att dag efter dag, sitta inne varje dag och sällan få möjlighet till miljöombyte. Att dag efter dag få höra nya restriktioner som man sedan dessutom får höra att inte ens de som instiftat de lever efter Att se att folkhälsomyndigheten och regeringen håller presskonferens efter presskonferens med nya tunga lagar om social distansering

Det är något som tar väldigt mycket på humöret humöret, framförallt och jag känner mig v mycket argare nuförtiden.   och när skolorna ändå ska ha öppet och eleverna tvingas gå dit för tidigt och utsättas för smitta medans det är krav på att personer som kan arbeta hemma ska göra det.(vilket de gjort)

Regeringens sätt att skydda tex lärare genom att införa masker men eleverna inte erbjuds någonting.
Det är när man ges tid för reflektion  som man  inser man hur mycket det faktiskt  sliter på hälsan och hur dåligt man faktiskt kan må av social distansering ur ett längre perspektiv.
Utan att det finns något jobb eller någon skola som de flesta går till, hade det sociala behovet uppfylls då? Hade människan blivit lycklig av att gå hemma alltid och bara göra vad hon eller han känner för?

Svaret är nej: Det tror jag inte. Människan behöver det sociala för att må bra, arbete osv. Men nu har vaccineringen kommit igång och vi börjar sakta notera att jag säger  sakta men ändå säkert kunna se det där ljuset.

Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle behöva uppleva en sådan typ av kris.
Innan man kunde ju inte föreställa sig det för några år sedan heller att världen ens skulle behöva ställas inför den här typen av kris.

Det är som jag upplever är svårast med min autism det är just det här abstrakta det är som man inte kan ta på alltså konkret och det som som händer som man inte kan påverka och igår när jag var ute och åkte buss så  berättade jag för min assistent.
Jag berättade att jag håller på att  spela in den här podden och att den skulle handla om Coronapandemins påverkan på autism.

Jag berättade att jag hade tänkt på att jag inte ville framställa mig som ett offer och att ni som lyssnar skulle tänka  att “hon tycker så synd om sig själv som att inte vi andra har det jobbigt i den här tiderna liksom”

Men då sa min assistent att: “Elin,det är som är jobbigast för det är ju det är ju det som du inte kan påverka” och jag bara: “Ja det är det”

Corona pandemin är en typisk sån sak som man inte kan påverka.  Man kan inte påverka utgången av den och man kan inte påverka de här restriktionerna.

Och just det här med att finna sig i saker och ting och någon sak och ting bara blir det är svårare för mig eftersom det är inget konkret det är ingenting som jag bara kan föreställa mig och just det här med att att föreställa sig saker som man inte ser och inte kan vidröra,  det är det jobbigaste med min autism tycker  jag.

Jag vill gärna veta vad som ska hända och hur liksom saker och ting kommer att se ut annars blir jag stressad  och det har liksom  gjort att,Jag kanske inte har tänkt på det innan men det har då gjort,

Eftersom detta då som sagt inte är något som jag kan påverka så har de gjort att jag nog tagit upp Någon slags inre stress för att när jag säger det här på sociala medier som jag prata om i början också och att folkhälsomyndigheten gång på gång håller presskonferens och regeringen också.

Regeringen står där om restriktioner och pandemi lagar och förbud och rekommendationer som att det som att det liksom inte som att det inte liksom spelade någon roll som att vi i befolkningen  bara ska köpa det rakt av. Då känner jag liksom redan då börjar adrenalinet i kroppen att pumpa Och jag börjar liksom känna hur en rejäl stress och enorma konsekvens för mig  själv och min omgivning ta sig början och jag kan inte riktigt beskriva hur det känns .

Men liksom det är som att locket läggs på liksom magen knyter åt och andningen blir jag mer ansträngd.

Och nu har man varit sig på något sätt och men nu börjar man bli irriterad, för att  det är en sak liksom att det går inte att påverka det här, men det jag tycker också det är att man får dubbla signaler.

Som jag sa i början så säger regeringen kanske en sak och i nästa sekund så läser  man något helt annat. Och då kopplar inte min hjärna ju inte och då blir det liksom jaha vad du menar dom?

Man vill ha det svart på vitt och så här ska det vara och så är det.

Antingen så tänker jag att antingen så får de har rekommendationer eller så får  de faktiskt sätta ner foten och jag känner liksom att  jämfört med andra länderna så är det definitivt Sverige som tagit lättast på det.

Elin Vi har inte haft någon total Lockdown, och vi har inte haft att mataffärer har varit stängda och så vidare men i Norge till exempel där har ju allt Varit stängt: affärer, fik, ja allt där man kan träffa folk helt enkelt.

I början så tänkte man att Gud vad skönt att det inte vi har haft det så men nu  här mot slutet så tänker man att vad fasen vad tänker dom med? När dom som jag sa du början håll och skidorterna öppna samtidigt som de skicka ungdomarna Till skolan för tidigt  När de vet att läget är smittsamt och att världen inte ha Ställts inför något tuffare innan? Och att andra människor kanske kan sätta sig in i hur de tänker men jag kan inte det.Utan det blir en ännu större växande frustration ja och det är säkert många svenskar med mig, många människor som känner att de inte har fått svar och, som känner att liksom Stefan Löfven gick på galleria två dagar innan jul då kan vi också göra det eller ja men vi kan åka till Åre på  sportlovssemester för de har ju den andra ministern gjort.

Och då när jag då känner att jag inte kan tyda de här signalerna då blir jag! Jag blir arg på regeringen jag blir arg på svenska folket och för att vad är det för någonting?

Att stå och ha presskonferens efter presskonferens när man ändå  ger dubbel tydliga signaler?De  måste liksom ge signaler så att man fattar vad som gäller.

Det räcker kanske inte att bara komma med rekommendationer? på att man ska ha munskydd i kollektivtrafiken? Nej men säg det då istället att det blev lag på att man ska ha munskydd  i kollektivtrafiken. Ärligt  talat jag blir förvirrad!

För på vissa ställen av landet är det obligatoriskt och i andra delar inte varför är det obligatoriskt för vissa?man känner liksom men sätt ner foten  och säg hur ni vill ha det  så följer vi det liksom..

Folk tar ju lätt på det för att regeringen tar lätt på det är ni med? Det är dom som ska vara en förebild för landet och då är det de som ska leva upp till det allra mest till det som sägs För att ärligt  talat hur ska vi kunna hur ska vi kunna lita på någon som inte lever upp till det som sägs?

Det blir bara pannkaka av alltihop Då blir det automatiskt så att vi befolkning tänker att nä men de bryr sig inte så att jag bryr vi oss inte heller. Och då blev ju aldrig av med det.

Hela den här grejen liksom, även om man tycker att regeringen är dom som vi ska lita på så ger de faktiskt en allt fler frågor på saker och ting men mindre svar.

Och jag vill avsluta också med att säga Att jag var på en föreläsning av dagen. Om neuropsykiatriska diagnoser.

Det var Kungsbacka och en organisation som heter “föräldrar emellan och egentligen så var den nog riktad mer till föräldrar och anhöriga men det handlade om det här med bemötande men jag tänkte att jag går på den ändå för att det är ingen som vet att jag inte är förälder utan att jag har dig själv för jag tänkte spännande! kanske kan man lära sig något nytt?

Och det kan jag säga också för er information att det kommer att komma en artikel om detta på sajten. han som höll i den här föreläsningen han hette  hette Nååkve Balldin och han menade på att  man har bara ett nytt sätt att tänka och känna saker på.  (alltså jag mena att ta in känslor) och när jag tänkte på det så tänkte jag att det stämmer faktiskt jag tyckte det var så bra sagt.

Just att man har bara ett nytt sätt att tänka och känna.

Han sa också att möter vi unikt så måste vi bemöta unikt.

Man kan inte bemöta på det så kallade standard sättet det vill säga det sättet som man möter dem flesta människor på utan möter och vi unikt så måste vi bemöta unikt.

Och då tänker jag också i mötet med människor både de som har diagnosen men också de som kanske  inte vet så mycket om vad i  här fallet autism innebär. Då är det viktigt att kunna  förklara att i korta drag  så innebär det att jag är unik.

Och det tänkte jag skicka med er som har lyssnat idag. För att jag tänker att det är en erfarenhet som är väldigt bra att ha med sig att kunna stoppa i livets ryggsäck så att säga.

Så kände jag det liksom att “vilket fint sätt att säga det på” För att det är inget konstigt liksom det är helt normalt att man ibland iallafall jag kan göra det känner mig lite märklig för att jag är som jag är liksom.  Men Det är kanske inte så konstigt ändå?

Man kan säga att det där blev lite som en väckarklocka för mig och jag hoppas att det kan hjälpa många som är i liknande eller kanske till och med samma situation som jag. Det är det som är poängen med mitt jobb att jag ska kunna hjälpa andra och jag blir så glad om jag kan göra det. tack så jättemycket för att ni har lyssnat!

(Outro)