Bild på en hand som skriver student i en kalender.Nu går jag min sista termin på gymnasiet och jag vet helt ärligt inte vad jag tycker om det. Jag klagar över mina läxor och alla stora uppgifter vi har, samtidigt som jag är så tacksam över att veta vad jag ska göra varje dag. Jag längtar efter sommaren och att ta studenten, men samtidigt är det otroligt läskigt att inte veta vad som händer därefter.

Frågan om assistans – En ständig oro
När jag började mitt sista år på gymnasiet hade jag ingen aning om vad jag ville göra efter studenten. Det enda jag visste var att jag inte kan sitta hemma hela dagarna, då hade jag mått jättedåligt. De senaste månaderna har det dock växt fram en idé hos mig om att jag vill utbilda mig till journalist. Att skriva artiklar är något jag tycker är väldigt roligt och något jag kan tänka mig att jobba med på heltid. Jag vet att det finns en folkhögskola relativt nära där jag bor som har en journalistlinje, så jag har bestämt mig för att söka till den. Om man tittar på intagningspoängen från tidigare år så ligger jag bra till, så nu är det väl inget problem längre? Jo, jag vet inte om jag kan få tillräckligt med assistans på skolan. Eftersom jag har så pass grova funktionshinder som jag har så behöver jag en resursperson som är tillgänglig hela skoldagen, annars kan jag inte klara av skolgången. På universitet är de väldigt restriktiva när det gäller stöd för personer med synnedsättning. Man kan tekniskt sätt gå där, men man måste kämpa väldigt hårt själv, mer än vad andra studenter behöver. Alltså är universitet inget alternativ för mig, i alla fall inte som det ser ut i dagsläget. På folkhögskolan vet jag inte hur de ställer sig i den här frågan, vilket skapar en enorm oro för mig. Nu vet jag äntligen vad jag vill göra efter studenten, men trots det så vet jag inte om det går att genomföra.

Svårt att skaffa jobb
Jag har en del vänner med olika typer av funktionshinder som är några år äldre än jag och något jag ofta slås av är att nästan ingen av dem har ett fast jobb. Det är personer som är fullständigt kapabla att jobba och som har potential att utföra ett arbete, men arbetsförmedlingen ger inte dem tillräckligt med stöd och arbetsgivarna är dåliga på att anställa personer med funktionshinder. Detta är något som skrämmer mig och jag undrar hur i hela världen jag ska lyckas få ett jobb om nästan ingen av mina vänner har lyckats få det. Enligt en SIFO-undersökning som gjordes 2018, så är 53% av alla personer med synnedsättning i Sverige arbetslösa, det är helt obegripligt. Senast idag fick jag höra en fullständigt idiotisk historia från arbetsförmedlingen, det var en kompis till mig som fick kommentaren ”Du vet väl att man kan ansöka om sjukersättning?”, trots att hon bara är 25 år. Personen som kläckte ur sig den kommentaren jobbar uppenbarligen på fel arbetsplats och det är skrämmande att tänka på att det finns människor som ska hjälpa oss ut i arbetslivet, som tycker att vi lika bra kan sitta hemma. Bara för att man har ett funktionshinder är man inte oförmögen att utföra ett arbete och jag tror inte att någon ung vuxen självmant vill leva på sjukersättning när man är frisk.

Nu börjar mina klasskamrater räkna ner dagarna till studenten och så vitt jag vet ser de flesta framemot den. Efter studenten är det nya äventyr som väntar och det finns oändliga möjligheter för vad de kan göra när de gått ut skolan. Jag ser också framemot studenten, men det är en skräckblandad förtjusning. Det är klart att det ska bli roligt, men det är ingen självklarhet att jag får något att göra när skolan är över.

/Emelie