Bild: Hoppa hopprep

Bild: Hoppa hopprep

Drömmar, alla har vi dom. Det som är så kul är att de ser helt annorlunda ut från person till person. Men det är ingen som är mindre viktig än någon annan. Hur stor eller liten drömmen än är.

När jag var liten så hade vi något som hette “extraidrott” i skolan. Dit gick man om man av någon anledning behövde mer hjälp med just idrott, än vad de andra behövde, i denna gruppen var bland annat jag. Jag gick såklart även på de vanliga idrottslektionerna i skolan och med oss i min klass hade vi en extra lärare som skulle vara mer fokuserad på mig om jag skulle behöva extra hjälp. Jag minns en specifik “vanlig” idrottslektion än idag. Jag var sju år när det inträffade.

Mina kompisar hoppade hopprep. Jag ville också vara med så jag gick fram och skulle fråga om någon kunde slå repet till mig med, medan jag hoppade. Hack i häl kom min “extralärare” som alltid hängde efter mig som en svans.
Det där med att hoppa hopprep var visst inte så lätt som det såg ut…
Jag försökte och försökte, ramlade gång på gång. Till sist fick det räcka. Jag gav upp, envis som jag var redan då, inte lite arg och ledsen för att det inte gick som jag ville.

Min lärare kom efter mig och skulle trösta mig. Men hon gör det på helt fel sätt och jag kommer ihåg det till punkt och pricka än idag. Hon tittar mig i ögonen, klappar mig på axeln på ett sjukt förödmjukande sätt och säger… “- Amanda, att hoppa hopprep är något du antagligen aldrig kommer klara av”

Jag hörde såklart vad hon hade sagt men kunde ändå inte riktigt förstå det. Hade jag hört rätt? Där stod lilla jag, sju år gammal och det kändes som om hela min värld precis hade gått under. Jag kan inte riktigt komma ihåg exakt vad jag tänkte just då, jag har nog förträngt det eftersom det tog på mig ganska rejält. Men som sagt, jag var envis som en åsna redan då och har alltid haft inställningen att om någon säger att jag inte klarar av något så ska jag fanimig klara av det.

Jag gick till min idrottslärare för att berätta vad som hade hänt och vi kom överens om att han och jag skulle öva på just hopprep på mina extralektioner. Jag övade och övade. Ramlade och reste mig upp igen, säkert en miljon gånger innan jag klarade mer än ett hopp i taget.

Men jag klarade det.
En vecka tog det!
Där stod jag och hade precis hoppat tio gånger i sträck. Jag var såklart jätteglad och otroligt stolt över mig själv, men det enda jag kunde tänka på var att jag var tvungen att visa henne, min extralärare att jag faktiskt kunde.

Min lärare gick och hämtade henne och där stod jag stolt och hoppade flera gånger om. Jag har aldrig sett en människa med så lång haka som hon hade då. För mig var det så stort.

Nu när jag är äldre är mina drömmar en aningen större och en aningen svårare att uppnå. Jag vill kunna jobba heltid, ha en egen lägenhet och en av mina drömmar är att öppna ett bokcafé, helst i London. Jag vill även bli både socionom, psykolog och författare. Hur allt det ska gå ihop har jag ingen aning om, men det löser sig väl med tiden, jag hittar väl något som passar just mig.

Ingen dröm är för stor eller för liten. Allt går att uppnå med vilja, styrka och tid.
Tvivlar du på dig själv, tänk på att lilla jag klarade av att hoppa hopprep.
Då klarar du att ta över världen också, om du bara vill.

/Amanda