Bild: Bilar som passerarMina artiklar brukar oftast handla om hur det är att leva med mina handikapp, men då är jag mer generell och pratar om hur jag hanterar det.
Det är sällan jag brukar prata om händelser som hänt, eftersom min period med mobbning, hemska kommentarer och dåliga människor, som tur är borta sedan länge. Jag har förträngt det mesta och kommer bara ihåg väldigt suddiga minnesbilder av hela den perioden i mitt liv.

Idag ska jag dock ta upp en sådan situation, när det kändes som att allt bara flög mot mig på nytt igen, i skrivandes stund inträffade det för bara en stund sedan.

Jag var ute och gick en runda i kvarteret för att bli av med lite överskottsenergi. På vägen hem igen möter jag en bil med ett gäng ungdomar, de har rutan nere. När de kör förbi mig ropar han som sitter i baksätet “ditt jävla handikapp” sen kör de iväg, lika fort som de kom.

Jag hinner vända mig om, jag tänkte för mig själv, “du måste tänka snabbt”, eftersom jag inte ville låta de köra därifrån utan någon som helst reaktion från mig. Jag ville stå upp för mig själv. På grund av att jag inte hade tid att tänka alls tog jag bara den första comeback jag kunde komma på. Jag vände mig om och skrek efter dom “Så moget!!”

Nu i efterhand har jag kommit på så många fler, bättre saker jag kunde sagt istället, men jag tog som sagt bara det första bästa.

Först när det hände så tänkte jag inte så mycket på det. Jag orkar liksom inte riktigt bry mig om sånt längre. Men efter ett tag så var det som att det kom till mig ännu en gång och jag blev mer och mer arg och ledsen. Efter ett tag ringde jag mamma för att få prata av mig om vad som hade hänt.

För ungdomarna som satt i bilen var det säkert jättekul, de var säkert en grej de hade kommit överens om att de skulle säga och nu ska de skryta för sina andra kompisar som tycker det är lika häftigt att de sa så.

För mig är det inte häftigt, inte coolt eller på något sätt bra. Jag lever med detta varje dag och vissa dagar är det en kamp att bara ta sig ur sängen både fysiskt och mentalt.

Jag och mamma kom fram till att de nog inte hade klarat av att leva ens en timme i mina skor, de hade liksom inte ens försökt, Hade gett upp så fort det första hindret kom.

Jag önskar bara att människor överlag hade haft mer förståelse, eller att man kunde byta liv med varandra, vi alla har någonting vi fajtas med, oavsett om det är synligt eller osynligt. Det ska absolut inte förminskas av människor och deras icke existerande hjärnceller.

/Amanda