Bild på Emelie

Bild på Emelie med en småbåtshamn i bakgrunden

När man lever med ett handikapp, oavsett vilket, så tror jag det är lätt att man fokuserar mycket på sina egna svårigheter. För att inte bli bitter och se ner på sig själv så är det därför viktigt att tänka så positivt som möjligt. Jag föddes med en genmutation vilket har resulterat i att jag idag är både gravt synskadad och rullstolsburen. Mina handikapp begränsar mitt liv väldigt mycket, men jag kunde också varit döv, stum, haft diabetes, haft hjärtproblem, och så vidare. Listan på defekter som jag inte har kan göras oändlig. Jag hoppas att den här artikeln ska peppa både mig själv och dig som läsare till att vara tacksamma för det vi har, istället för att gräva ner oss i våra bekymmer.

Inte helt blind och inte helt rullstolsburen
Något jag är otroligt tacksam över är att jag fortfarande har lite gångförmåga och lite syn. Det är inte mycket av någotdera, men det gör en enorm skillnad för mig i min vardag. Exempelvis kan jag lätt flytta över från min rullstol till en vanlig stol. Det underlättar bland annat när jag går på konserter, eftersom rullstolsplatserna ofta är för långt från scenen för att jag ska kunna se något om jag sitter där. Jag är inte heller beroende av att alla platser jag besöker ska vara handikappanpassade, även om det såklart underlättar. Däremot blir jag alltid lika arg och besviken när jag kommer till en offentlig plats som inte är handikappanpassad. Jag tänker på alla som inte kan resa sig från sin rullstol på det sätt som jag kan, och som därför får undvika att besöka dessa platser. Offentliga platser ska vara tillgängliga för alla, punkt slut.

Det är också en enorm skillnad på att vara blind eller gravt synskadad. I min förra artikel beskrev jag mitt intresse för fotografering, ett intresse som jag inte hade haft om jag varit helt blind. Jag är intresserad av mode och inredning och när jag ska ”titta” på något så använder jag mig av både syn och känsel, vilket ger mig en helhetsbild av föremålet. En så enkel sak som att jag vet hur min familj ser ut (mer eller mindre i alla fall) och att jag kan se solen lysa från en klarblå himmel, gör att jag blir tacksam för den lilla syn jag har. Mina ögon skakar, jag har dåligt färgseende och ser väldigt suddigt, men jag ser ändå någonting.

En barndom som alla andra
När jag ser barn som går direkt från barnvagnen till en rullstol, eller barn som inte kan röra sig på egen hand på grund av en grav synskada, så gör det riktigt ont i hjärtat. När jag var liten hade jag ungefär 10% synförmåga, vilket är mycket jämfört med 2% som jag har nu. Jag behövde naturligtvis hjälp och jag var begränsad i många situationer, men inte i samma utsträckning som idag. Jag kunde också både gå och springa utan stöd, men mina knän fick ta en del stryk när jag gång på gång stod på näsan ner i asfalten på skolgården. Trots det så var det klart värt det. Att kunna röra sig på egen hand var en enorm frihet, det inser jag nu. Det är tråkigt att sitta i rullstol idag, men det hade varit betydligt jobbigare att göra det när jag var liten, I vuxen ålder har man inte samma behov av att springa runt och leka som man har som barn och därför är jag väldigt glad att jag hade möjligheten att göra det i den åldern. Rullstolen för däremot med sig en del tråkiga fördomar från omgivningen, men det är en helt annan historia.

Född i Sverige
Det jag är mest tacksam över gällande mina handikapp är att jag är född i ett land som Sverige och att jag är född på 2000-talet. Här får man som handikappad hjälpmedel och olika typer av assistans som hjälper en att klara av livet, något som hade varit helt otänkbart i vissa andra länder. Här i Sverige är man lika mycket värd oavsett om man har ett funktionshinder eller ej, i alla fall på pappret. Jag vill inte ens tänka på hur mitt liv hade sett ut om jag hade varit född i ett mindre utvecklat land. Jag hade förmodligen fått bo på en institution utan mina föräldrar, jag hade troligtvis aldrig blivit myndig, jag hade inte fått någon utbildning och mina behov, tankar och åsikter hade blivit förbisedda.

Att vara född i nutid är också något jag är väldigt glad över. Som synskadad behöver jag många tekniska hjälpmedel för att klara av min vardag, exempelvis en dator med förstoring och talsyntes för att göra mina skoluppgifter och skriva mina artiklar till funkar.skane.se. Idag finns det en uppsjö av hjälpmedel att tillgå, allt från talande armbandsur till olika typer av förstoringsutrustning och appar med gratis ljudböcker för oss som inte kan läsa svartskrift. När jag var liten fick jag en så kallad Daisyspelare från syncentralen, vilket var en form av mindre CD-spelare där man fick stoppa in CD-skivor om man ville lyssna på ljudbok. Idag har jag allt i telefonen och det är så smidigt. Tänk vad utvecklingen gått framåt bara de senaste tio åren.

På grund av mitt rörelsehinder så använder jag både rullstol, rullator och en specialbyggd kontorsstol, dessa gör att jag kan ta mig fram på ett smidigt sätt och att jag slipper få ont i kroppen. Det hade inte varit möjligt för mig att få dessa hjälpmedel om jag varit född för 100 år sedan. När man tänker på alla rörelsehindrade som föddes innan rullstolen var uppfunnen, så förstår man hur bra vi har det idag.

Med det här sagt så vill jag inte att ni ska tro att mitt liv är en dans på rosor, för så är det verkligen inte. Däremot vill jag ha ett positivt tänkande och sätt att se på livet. Det finns mycket som tynger ner mig och mycket som kan bli bättre. Men som sagt, det kunde varit värre.

/Emelie