Med tanke på att jag nyligen varit med och startat upp NPF-kanalen på den här hemsidan, har jag fått möjlighet att lära mig mer om vad NPF-diagnoserna egentligen innebär.
Fastän jag redan visste mycket innan, finns det alltid mer att lära.
Det som jag lärt mig mest om rör mig själv, jag har fått större förståelse för varför så mycket i vardagen är jobbigt för mig.

Jag tror de flesta som har någon form av NPF, försöker pressa sig hårt för att passa in. Alla kanske inte känner igen sig i detta, men de flesta gör nog precis som jag själv, sitt yttersta för att klara av så mycket som möjligt.

På sistone har jag börjat fundera på vad det är som är jobbigast med att leva med mina diagnoser och insett att det inte är diagnosens svårigheter i sig som är jobbigast, utan det faktum att mina svårigheter inte syns på utsidan. Visst syns det ofta att jag är trött och sliten om det varit stimmigt runt omkring, men förutom det syns det inte.

På utsidan
NPF-diagnoser syns inte på utsidan vilket gör att det är upp till mig att förklara för alla att jag har dem. Det kan känns jobbigt att alltid behöva berätta om mina svårigheter. Ibland skulle jag vilja nämna mina styrkor istället. Men så ser inte samhället ut. Det är inte anpassat för någon som fungerar som mig, därför är det mitt jobb att berätta varför jag fungerar annorlunda.

Sanningen
Ibland möter jag människor som inte verkar förstå hur stora mina svårigheter är, fastän jag berättar om dem. I sådana situationer önskar jag att diagnosen syntes på utsidan, för då kanske människor som inte känner till NPF-diagnoserna skulle ta mina svårigheter på allvar.

Skärpning
Under min skoltid fick jag ibland höra att att jag måste skärpa mig. Inställningen att om jag tränande skulle mina svårigheter bli mindre, stämmer inte. NPF-diagnoser går inte att träna bort. Visst finns de personer som med träning klarar av mer saker, men man kan inte tvinga fram en förändring. Mina diagnoser sitter i hjärnan och går inte att ta bort. Man kan inte be någon utan ben att springa, lika lite som man kan be en person med Autism och ADHD att koncentrera i en stökig och livlig miljö.

Stå upp för sig själv
När jag var liten och inte kunde stå upp för mig själv och mina svårigheter gjorde mina föräldrar det. De har kämpat mycket för att jag ska få de så bra som möjligt. Men nu är jag vuxen och börjar successivt lära mig att stå upp för mig själv. Det är svårt, det är så mycket lättare att stötta någon annan. Men på sistone har jag börjat sätta mig själv i första rummet. De har gjord att jag mår bättre. För att mitt liv ska fungera behöver jag respektera mig själv, annars kan ingen annan göra det.

/Sofia