Bild: Teckning på flicka i svartvitt - flickan är ledsen

En ritad bild av en ledsen flicka. Ritad på ett spiralblock med blyerts.

En kamp som pågått i 25 år
Jag har sen jag kan minnas alltid haft dåligt självförtroende. Jag kommer också ihåg när jag började jämföra mig med andra, och det var på dagis. Jag tyckte de andra barnen var finare än mig och jag förstod inte varför inte jag hade några vänner samtidigt som de andra barnen kom överens hur bra som helst. Jag var dock väldigt annorlunda och jag vet att jag sa och gjorde saker som andra barn vanligtvis inte gjorde. Dom förstod sig inte på mig och jag förstod mig inte på dom. Min mamma berättade att jag frågade henne när jag var 5 år gammal varför ingen tyckte om mig.

Och den frågan fortsatte jag ställa mig själv år efter år efter år.

Mobbningen
Mobbningen började tidigt och fortsatte resten av mina skolår. Det var inte bara psykisk mobbning, den blev snabbt fysisk och även det fortsatte att eskalera genom åren. Till och med ett flertal lärare jag hade i skolan undvek medvetet att ingripa när dom såg mig bli slagen och spottad på. Det är underligt, att man kommer ihåg allt negativt man fått höra om sig själv och alla glåpord och alla år av trakasserier. Men sällan dom få gånger man faktiskt fått höra något positivt om sig själv.

Det är så sjukligt svårt att inte ta åt sig, speciellt när man är liten och nästan ännu mer i tonåren. Jag fick alltid höra att jag var ful, jag var tjock och jag var jobbig. Jag var den som i alla lägen blev vald sist och som ingen egentligen ville ha omkring sig. Detta var inte bara i skolan utan även bland dom få jag umgicks med på fritiden.

Ända sättet jag kan beskriva hur allt detta fick mig att känna var att allt och alla skulle vara och må bättre om jag bara försvann. Jag hatade mig själv, intensivt.

Hur det påverkar mig idag
Jag kommer aldrig kunna glömma allt jag fått höra och gått igenom. Och jag har fortfarande dåligt självförtroende, men otroligt nog så är det på många sätt ändå bättre än någonsin innan. Mycket beror på att jag idag är omgiven av människor som älskar mig. Jag har dagar då jag ser ett träsktroll i spegeln och orden värdelös ekar i huvudet. Men det går över efter ett tag och jag tar mig upp igen. Där är bra dagar och där är dåliga dagar. Jag har börjat förstå att alla inte kan tycka om en och alla kommer inte alltid att behandla en rätt. Men där finns tillräckligt med folk som gör det och som genuint vill mitt bästa och som tycker om mig för den jag är.

I dagens läge kan det också hända att jag faktiskt tycker jag kan se rätt fin ut ändå. Ibland känner jag mig väldigt stark och trygg i mig själv. Det hände aldrig innan. Första gången det började komma dagar då jag kände mig fin och värdig livet var året jag skulle fylla 23. Bättre sent än aldrig.

/ Rebecca