Jag har en depression. Jag har varit sjuk i några år nu, och skälen är många. Jag har psykisk ohälsa på både mammas och pappas sida. Dessutom var det inte lätt för mig i grundskolan. Jag blev slagen då och då, kallad fula ord och jag fick höra av vuxna att jag fick skylla mig själv. Trots att jag inte har lätt för att vara glad, så händer det att jag ibland är i stunder där min depression inte märks. Dessa stunder har jag bevarat. De är viktiga att minnas. Kanske är det en fördel med att vara deprimerad, att jag minns extra starkt hur bra jag ibland mår.

När jag var 15 år gammal och precis hade haft hemkunskap, skulle min assistent köra mig från skolan där vi hade hemkunskap till skolan där vi hade alla andra lektioner. I bilen satt tre andra tjejer som gick i min klass. (Ja, detta var lagligt. Vi hade tillstånd från våra föräldrar att åka bil med en lärare.) Jag minns inte vad vi pratade om i bilen, men vi skrattade högt. När vi var framme, spelades låten Wildest Dreams av Taylor Swift på radion. Jag älskar den låten. De andra tjejerna gick ut ur bilen. Jag väntade i kanske tio sekunder, för jag var så glad, och jag ville liksom stanna i det där ögonblicket. Det var en riktigt konstig känsla. Jag tänkte efter det där ögonblicket, att jag måste komma ihåg sådana stunder i framtiden. Här är en liten lista över fina stundr jag minns.

Det tidigaste liknande jag minns, är när jag låg i sängen. Min mamma, pappa och syster kom plötsligt in i sovrummet och sjöng Vi Gratulerar. Efter det fick jag frukost och några paket. Varför höll de på såhär? Tydligen var detta dagen jag fyllde tre år. Jag hade verkligen ingen aning. Födelsedagar är ju alltid roliga, tycker jag, men den här födelsedagen var nog den bästa jag har haft, kanske för att jag blev så överraskad.

När det är påsk, brukar jag vara på Aspö, en ö utanför Karlskrona där farmor och farfar har sommarstuga. Jag var väl sju år när det här hände. Jag berättade för mamma om vad ett ackord är för någonting. Självklart vet hon vad det är, men jag var väl stolt över vad jag själv kunde. Vi stod i trädgården utanför farmors och farfars stuga. Det var sol, men det hördes också lite vind i bakgrunden. En gök lät också, och det kändes som riktig vår. Då sa mamma att det här var ett väldigt fint påsk-ackord. Jag svarade inte, men jag stod och höll med.

Ett annat minne från Aspö var ganska nyligen. Eller… jag var i alla fall tonåring, så det var inte så länge sedan. Jag låg i en säng och mådde skit. Då gick mamma in i rummet där jag låg, och frågade om jag ville gå ut och göra något. Ja, det ville jag. Jag sa att jag kunde tänka mig att gå och sätta mig på den gamla gungan. Alla älskar väl att gunga? Jag är ganska liten till växten, men jag var nog ändå alldeles för tung för den här lilla gungan. De små repen kunde väl bara hålla små barn. Jag, som var runt 15 eller 16, hade sönder repet och ramlade ner på marken. Jag skrattade och tyckte det var det roligaste någonsin, och så klart var mamma framme med mobilen och fotade mig.

Bild: Milla

Bildbeskrivning: Milla sitter på marken. Hon har runda solglasögon, jeans och skrattar. I förgrunden syns en grön platsgunga där ena snöret gått sönder.

 

När jag var på ett läger för synskadade, Tvetagården, så fyllde min kompis 18 år. Detta är alltså Emelie, som skriver här på Funkar. Hon, jag och några andra skulle åka iväg i kanoter och stanna vid en fikaplats, där vi skulle ha picknic. Jag mådde inte bra på morgonen. Jag var trött och allmänt inte på humör. När jag väl satte mig i kanoten var den där jobbiga känslan borta. Jag minns att jag satt i en kanot och sjöng en egenskriven låt som heter Brisbane. När vi hade ätit vårt fika gick vi till en tillhörande lekplats. Jag satte mig på en gunghäst och började gunga, men snart var det dags att åka tillbaka. Då var jag så sjukt glad. Jag älskade den där gunghästen, och jag ville bara sitta kvar i några sekunder till, så det gjorde jag, lite som i bilen efter hemkunskapen. Jag var bara så himla nöjd med hela livet i just det ögonblicket.

Jag minns en semester. Det var i Egypten 2010. Jag var och simmade i havet, eller… simma kanske var lite av en överdrift, för jag kunde inte riktigt simma på den tiden. Så jag flöt omkring med en badring. Då var jag lite för mig själv i vattnet, och sjöng en egenskriven låt, som handlade om att ha lite vatten i ögonen, och att det inte gjorde någonting, för jag hade simglasögon på mig. Jag minns inte så mycket, annat än att jag ville ha det såhär i hela livet, för det var så himla roligt att leka i vattnet och sjunga tramsiga låtar.

En annan semester jag minns väldigt väl, är den till Grekland, år 2019. Min familj, mammas syskon med barn och våra familjevänner åkte på en tågresa genom Europa. Det var ett väldigt krävande projekt, och det var inte alltid särskilt roligt. Jag höll på att svimma av uttorkning i Polen, inte kul! Vi var i väldigt varma länder, och standarden på tågen var inte så bra. Till exempel det där nattåget i jättevarma Östeuropa där vi inte hade luftkonditionering, och där vårt vatten på flaskor tog slut. På den här resan blev jag också otroligt förkyld. Jag hade efter den här förkylningen ett lock för ena örat, som var så illa att jag knappt hörde på det örat. Väldigt mycket av den där resan sög, men när vi kom till en stad som heter Ouranopoli, vid havet, fullt av munkar, religiös historia och roliga affärer, då fick jag liksom ett litet uppvaknande. När vi landade i Ouranopoli hade jag för första gången en dag där jag inte var uttorkad. Det var också en ny månad, augusti hade precis börjat. De 4-5 dagarna vi var i Ouranopoli hade jag svurit till mig själv att jag skulle vara riktigt glad och njuta så mycket som möjligt, och så blev det. Visst, jag hade fortfarande lock för örat i flera dagar och jag hatade det, och även de dagarna hade jag ju toppar och dalar, men på ett sätt så kändes det som att jag gjorde mitt allra bästa för att njuta.

Det här var några exempel på hur lyckligt livet kan vara ibland och viktigt det är att minnas de stunderna. Jag hoppas du blev glad av att läsa den här artikeln.

/Milla