Foto: DavidI dagens inlägg tänkte jag öppna upp mig lite kring min skolgång, främst högstadiet. Hur var det att gå i storklass? Hur var vännerna? Blev jag mobbad? Det är några frågor jag besvarar i denna text. Varför? För jag tycker inte att man ska dölja något. Jag har inget att dölja kring min skolgång. Även om det inte alltid var lätt…

”Hur har du hanterat utanförskap David?”
Det är en fråga jag fick ofta när jag var yngre, folk trodde väl att jag skulle känna mig normal. Istället kändes det tvärtom. Jag har dock aldrig varit mobbad av mina klasskompisar, vilket jag är glad för. De enda de gjorde var att typ förstöra mina hjälpmedel, så indirekt mobbades jag. Men jag ser inte hårt på det. Jag brukar ofta säga att de som mobbas själv mår dåligt. För att tackla mobbare gav jag igen, men jag använde vad de mobbades med… mina hjälpmedel… emot mobbarna själva.

En händelse jag minns extra tydlig var när jag gick i högstadiet. Mina så kallade klasskompisar, höll på med spakarna som frikopplade min permobil, så att jag inte kunde köra nånstans. Sjukt irriterande. På den tiden var jag bara tvungen att finna mig i att bli det. Men en gång smällde jag någons huvud i ett skåp. Det är något jag undrar hur jag kunde göra idag. Idag är jag inte sådan som person och jag förespråkar det absolut inte heller. , men är man irriterad och adrenalinet kickar in, vet inte jag vad som händer. Kanske därför sällan jag blir full också, eftersom jag är rädd för vad som händer, men det är en helt annan historia.

”Hur hanterar du utanförskap idag”
På senare år har jag inte blivit mobbad så mycket, vilket jag är glad för. Både jag och mina klasskompisar har väl mognat antar jag. De enda som mobbar mig, är samhället. Jag brukar för det mesta köra med min permobil om jag ska någonstans, precis som förr. Men inte överallt, eftersom jag är rädd att den skulle bli förstörd. Det är det här enkla med att folk inte vet vad som är ditt och mitt, de enkla… som tydligen inte är så enkelt.

Det är rätt ofta som jag får hantera en del bakslag. Till exempel att jag flyttat, ska åka någonstans så måste jag åka själv om inte min familj kan hjälpa mig. Detta beror på att min hemkommun dragit in allt för mig successivt eftersom jag flyttat, trots att de vet att personalen inte kan följa med om man inte planerar exakt. Jag menar, vad hade hänt om jag behövt åka till vårdcentral och besöker där tar längre tid än väntat? Då kraschar hela deras planering. Nu har detta gladeligen inte hänt, men det var bara ett exempel.

Jag ska förresten åka på besök hos ortopeden i juni, vilket ska bli väldigt intressant. De löser sig, så brukar jag tänka. Jag är ju så illa tvungen. Jag kämpar varje dag, dag för dag.

/David