Bild: David

På bilden syns Davids hall, översvämmad. Det ser ser man på reflektionerna i golvet.

Min lägenhet är inte felfri
Sedan flytten in i lägenheten i februari har jag bott här mer eller mindre felfritt. Visst har det funnits saker man stört sig på, och fortfarande gör. Som att fläkten inte funkar som den ska. Men jag har fått lära mig att fläkten är det lilla problemet i min tvåa på femtiofem kvadrat.

En helt vanlig dag
Det var en helt vanlig och jag satt och åt, och plötsligt hör jag hur det bubblar i köksvasken, jag flyger upp, blir rädd, sätter nästan mackan i halsen. Plötsligt slutar det. Jag fortsätter äta min kvällsfika och tänker inte mer på det, fram tills att jag hör det bubbla i vasken i badrummet lika intensivt som i köket för bara några sekunder sedan. Vid där här laget stod jag utanför badrummet, när jag hör det bubbla i toaletten, vidare till brunnen i duschen och jag börjar springa.

Måste få tag i personalen på boendet, det är nämligen inte första gången det här händer, sist var bara månader sedan. Jag hugger i första människa jag ser och skriker ”Översvämning”, jag ser att de blir förvånade, följt av ett ”Va sa du?” Jag säger det igen och drar med mig personalen.

”Värre och värre för varje gång…”
Det kändes lite jobbigt att öppna dörren igen, jag vet nämligen att en översvämning blir värre och värre för varje gång. Tog tag i handtaget, öppnar, och framför oss ser både jag och personal något som ser ut att vara misstaget för att vara ett badhus. Plaskvått.

Förra gången jag hade haft översvämning hade det bara varit vatten i badrummet, nu var det vatten ändå in i sovrummet, på andra sidan av lägenhet. Men också i köket och halva vardagsrummet fanns det vatten. Vatten som var blandat med tvål och någon annans avföring. Fråga mig inte vems för det vet jag inte och vill inte veta. Jag vet bara att jag höll på att spy. En skitäcklig syn. Inte skitkul heller, faktiskt inte överhuvudtaget. Men skit? Ja…

När jag var liten älskade jag att hoppa i vatten i vattenpölar som de flesta andra barn, efter bästa förmåga såklart, men inte nu. Framförallt inte i min egen lägenhet som jag betalar över femtusen kronor för i månaden för att bo i.

Jag konstaterade ganska snabbt att det skulle vara tvunget att ringa något form av avloppsföretag, VVS, som kunde få lägenheten torr igen.

En vecka hemma hos mamma
Därefter gick det ganska snabbt och jag ringde mamma som bara suckade, inte för att jag gjort något för att orsaka det, vilket hon visste. Hon suckade för att det hade hänt igen för andra gången. Jag skulle få komma att bo hos mamma i en vecka framåt medan de satt in fläktar i min lägenhet. Det hade jag inget emot, jag bara precis ville de skulle lösa det orsakats av kommunens dåliga underhåll av fastigheten.

Därefter följde en vecka hemma hos mamma som jag som jag som sagt fick bo hos. Inte mig emot, då hade jag i alla fall någon att prata med och jag behövde inte vara ensam. Dagarna gick, men jag undrade samtidigt när jag skulle få återvända in i lägenheten.

Efter en vecka, med att ringa då och då för att försöka få ett rimligt svar om när jag kunde få flytta till min lägenhet, fick jag flytta in. Jag möttes av en relativ torr lägenhet och allt såg ut att klara sig bra. Allt förutom sovrummet, med mitt älskade laminatgolv med träimitation som pappa lagt ovanpå ett plastgolv som likaväl hade kunnat lika i mataffären ett par gator bort. ICA-golv som jag brukar kalla det. Vem vill ha det i sitt sovrum? Inte jag i alla fall. Men det får ligga där så länge medans jag har en vidare diskussion om när nytt golv ska läggas ovanpå.

Varför hände detta?
De här hände förmodligen för att kommunen inte sett efter sina fastigheter, men det hade samtidigt kunnat bli mycket värre. Jag är väldigt glad över att det inte blev så.

Jag är väldigt glad att allt gick bra, och att jag klarade av att hantera det. Man kan väl säga att jag trots allt inte tog mig vatten över huvudet… jag fick det istället under fötterna.

Det gäller att hålla humöret uppe

/David