INTRO

Hej hej, i dagens avsnitt så kommer jag David, att prata om – när jag struntade i att ta mitt körkort.

Jag kommer också att berätta om hur det går till, innan man tar körkortet, under tiden man tar körkortet och i mitt fall, vad som händer efter man tar körkortet.

Det hela började egentligen, som vem som helst som vill ta körkort. De skiljer sig inte bara för man är funktionshindrar som jag är. Men min CP-skada.

Jag liksom ville ta körkort som alla andra. Jag så hur mina vänner började skaffa bilar och kunde köra omkring, precis vart dom ville utan att förhålla sig till taxi eller färdtjänst, eller egentligen andra människor för att ta sig omkring

Det var en frihet som jag också ville ha. En frihet som jag mycket lätt trodde jag, att jag kunde få om jag tog ett körkort.

Så det hela började med att jag tog kontakt med körskola i den staden där jag jobbar. För att jag tänkte, det är lätt att kombinera jobb, ta körkort och så vidare. I och med jag har det schemat jag har på jobbet så såg vi det som en ännu enklare möjlighet att kombinera.

Så jag gick in där till körskolan och sa.
– Hej, jag vill ta körkort!
– Ja, absolut. Vad har du för optiker?
Jag bara tänkte, – Va? Vad har det med saken att göra, vad jag har för optiker?

Men saken är att innan jag tar körkort, precis egentligen som vem som helst måste man kolla synen. Så att det inte är något fel på synen när man kör och för att se om man ska ha ytterligare anpassningar i bilen på grund av synen.

Så jag nämnde vilken optiker jag har och så sa dom, – Gå in där och boka tid – och så vidare.

Jag gick in på min optikers hemsida, bokade en tid på en ledig dag och sen så sa jag…
– Hej, jag ska ta körkort och jag behöver göra ett syntest för detta.

Sagt och gjort, jag fick sätta mig i ett rum och hela den processen skiljer sig inte jättemycket ifrån när man gör ett vanligt syntest, om man till exempel skaffar linser eller skaffar glasögon.

Men i det stora hela så kom vi fram till att jag har inga större problem med synen. Förutom då glasögonen som jag har men det har jag haft oavsett. Just för körkortets skull så hade jag inte problem med synen ytterligare, så det var ju skönt.

Näst steg i det här var egentligen att prata med körskolan igen. Säga: – Hej hej, nu har jag gjort mitt syntest och dom visade inget udda med det.
– Jättebra! Då kan du ta och kontakta Trafikverket så får dom göra en bedömning på vilka anpassningar du kommer att behöva.

Det gjorde jag. Jag fick kontakt med en handläggare på Trafikverket som….alltså, han var riktigt juste. Han kom till och med till mitt gamla jobb och bara…
-Hej hej, ska vi ha ett möte och gå igenom vad du behöver?

Jag sa. – Ja absolut!
Det här var ju någonting jag sett fram emot ända sen jag var liten så att jsg tänkte inte låta anpassningar stoppa mig heller.
Så vi satte oss ner en dag och diskuterade lite grann.
– Hur funkar din vardag och hur går det med motoriken i händerna?

Fötterna är ju uteslutet i och med jag har den funktionsnedsättningen jag har. Men lyckligt vis kan man ju anpassa den körningen, så att man kan köra med händer. Vilket jag också gjorde.
Vi kom fram till att jag skulle behöva ett handreglage. Ett handreglage är egentligen – om man tänker en bil, så sitter man på vänster sida, sen så ha man växelspaken och sen bredvid den har man ytterligare en spak där man drar neråt för att gasa och uppåt för att bromsa.

Så det var ju finemang, tänkte jag. Det var ju jättebra!

Jag fick en kopia på papperna, sen via mail när han hade renskrivit allting. Det skickade jag in till körskolan som sa, – Ja absolut, nu har du fixat allting. Då var det bara pengar kvar!

Pengar! Det är inte billigt att ta körkort i vanliga fall, säkerligen. Det är inte billigare att ta ett körkort när man har ett funktionshinder.
Jag fick söka fonder. Jag sökte en ganska stor summa för att kunna täcka kostnaderna ganska långt fram, trodde jag. Men den summan visade sig vara ganska liten eftersom en lektion kostade upp emot tusen kronor att genomföra.

För att inte tala om körkortsböcker och material man behöver, inloggning till en lärplattform för att kunna plugga på nätet. Den licensen kostar också, det var också någonting jag fick betala. Nu snackar jag liksom inte dolda kostnader, det var ingenting av det här som var dolda kostnader utan det var kostnader som jag inte hade räknat med.

Men det var bara precis att betala. Efter jag hade gjort det så sa dom. -Oj, vi glömde göra lämplighetstest på dig!

-Jaha, tänkte jag!
Lämplighetstest, vad innebär det?
Det innebär egentligen att jag åkte till Malmö. Tillsammans med min pappa, eftersom han är min familj och han känner mig, så klart.

Vi kom dit, vi satte oss i ett väntrum och sen så kom det en psykolog. Sen fick jag och pappa vars ett formulär där vi skulle svara på hur jag uppfattades i olika situationer. Även till vardags, alltså om jag är ordningsam, hur ofta jag städar hemma, alltså såna vardagliga grejer.

Jag kan tänka mig att det handlar om att man kan utläsa någonting av det här, som har med körningen att göra. Även om det var vardagliga frågor som ställdes.

Till saken hör att jag fick inte prata med pappa under tiden som vi gjorde detta. Så vi satt i vars en stol och skrev på ett papper. Papper med kryssade rader. 1, 2, 3 med olika kryss…

Det var jättelångt papper.

Sen så fick vi lämna in det och sen fick jag följa med in till ett rum som såg ut som en datasal.
Som man kan se i skolan. Där var en jättegammal dator, med ett jättegammalt program so såg ut att inte komma från 2000-talet.
Det var väldigt mycket svart och väldigt mycket vitt, ungefär som datorerna förr i tiden.

Och dom här programmen, dom någon form av reaktionsprogram. Jag fick göra olika övningar på bland annat reaktion, vidvinkel, hur långt jag kunde se utan att vrida på huvudet. Sen utifrån det fick men fram någon form av resultat. Som sedan visade sig att jag var lämplig för att ta körkort. Till min stora glädje.

-Ja, nu tänkte jag. Nu är det bara precis att boka tider, tider som aldrig förr!

Men! Åter då till pengarna.
Jag började köra och jag tyckte det gick jättebra!
Det gick väldigt långsamt. Första lektionen kunde jag inte starta bilen. Andra lektionen kunde jag inte starta bilen. Tredje lektionen kunde jag starta bilden, så att det gick väldigt trögt.
Men det gjorde ju också att pengarna inte räckte i den takten som jag behövde utbildas för att kunna ta körkort i en normal takt.
Det här med min normala takt, det är någonting jag känner igen sen skolan. För jag har även haft assistent i skolan och nu hade jag inte det. Utan jag skulle plugga på eget ansvar vilket jag tyckte var väldigt bra. För jag kunde plugga i egen takt och jag hade inget datum eller någonting. Förutom om jag hade pluggat vidare så hade jag haft datum i sån här teori, uppkörning halka och så vidare.

Men det hade jag inte, just då.
Så det var skönt att kunna plugga på egen hand. Jag kände också lite att jag skulle behövt den hjälpen. Samtidigt ska vi komma ihåg att jag hade ett jobb vid den här tiden. Som jag skulle kombinera. Det var ju inte så att körskolan var öppen när jag hade slutat så att jag fick för det mesta gå ifrån jobbet en och en halv timme, inga problem med det. Men det kändes också si sådär att gå ifrån jobb för att plugga på nånting som kändes att det var, inom räckhåll.

Men i alla fall så fortsatte körlektionerna och jag lärde mig mer och mer. Jag lärde mig smygköra, jag lärde mig köra och backa. Nej, jag lärde mig aldrig att backa!
För det tar man ju ännu senare.

Jag lärde mig i alla fall att föra bilen framåt i en laglig hastighet och det är ju alltid nått!
Men sen så kände jag någonstans att det här tar alldeles för lång tid. Jag kände väl också lite grann att, ska jag hålla på med det här i…
Jag hade en dialog med körläraren också som sa att,  – Det är jättebra, du gör framsteg, och så vidare, men i den här takten kommer du ha tagit ditt körkort om fem år!

Jaha, tänkte jag. Fem år, ska jag lägga fem år på det här? Att köra bil.
Sen började jag fundera ytterligare på om det var värt att ta körkort med tanke på att jag har taxi, jag kan åka buss jag kan nu förr tiden åka tåg också, det lärde jag mig efter, i ett annat sammanhang.
Jag har liksom familj, inte för att jag vill förlita mig på dom men dom kan ju alltid hämta mig eller lämna mig om man säger till exempel att jag ska till IKEA och handla. Det är klart att dom följer med då och hjälper mig, till exempel.

Så jag kände väl lite att, nej det här är inte riktigt ”jätte-nice” att köra bil liksom.
Med tanke på hur långsamt det gick, med tanke på alla andra omständigheter och med tanke på att det absolut inte är gratis. Och sen hade vi också haft bilanpassningen som, även om man kan få bidrag från försäkringskassan och kan försörja det med fonder så är ju inte det gratis heller och jag såg att det var svårt att synka den här tiden som bilen skulle vara färdig och mitt körkort var taget och färdigt och klappat och klart.

Till saken hör också att den bilen på körskolan, en Audi, jättefin vit, det var den enda bilen jag hade att köra med. Det var också en av anledningarna till varför….

Så det var väl i det stora hela varför jag slutade att ta körkort och jag kan säga så här, att jag ångrar faktiskt inte det jag trodde jag skulle ångra det men jag menar, jag har färdtjänst, jag har tillgång till kollektivtrafik, buss och tåg. Jag kan träffa mina vänner när jag vill, tack vare detta.
Jag kan träffa min familj när jag vill, tack vare detta. Handla och så vidare, det kan jag göra lokalt i byn. Så jag tar bara min lilla permobil och driftar iväg med den, eller kör iväg med den.

Ja, man vet ju inte hur framtiden ser ut heller. Det är klart att man nån gång vill skaffa familj och så vidare, kanske barn och något husdjur eller en hund eller så…

Men jag tänker också att det är ett senare problem som jag inte behöver oroa mig för nu.

Det här med körkort, det är också en sån här mognadsfråga, jag kanske inte var mogen nog att ta körkort. Jag kanske inte var mogen nog att köra helt enkelt. Inte för att det inte gick bra, för det gjorde det men som sagt det var lite småvingligt. Men det är det väl alltid liksom när man börjar köra. Sen tiden, att det tog en väldigt massa tid och så vidare, och framför allt kostnader.

Men, ja – och det är lite grann varför jag struntade i att ta körkort. Med det sagt så tänkte jag inte bli så långrandig utan det här var en form av artikel kan man säga – i podformat.

Jag kan också säga så här. Bara för att jag inte tog körkort betyder det inte att du, om du nu har ett funktionshinder, det betyder inte att du inte kan ta körkort. Allas omständigheter ser olika ut och det är helt okej. Vill man ta körkort så ska man ta körkort. Jag tycker framför allt att, känner man sig osäker som jag gjorde så ska man ändå testa.

Jag testade uppemot ett halvår och sen kom jag fram till, tillsammans med min familj att det här går inte just nu. Men samtidigt finns det inget som stoppar mig att ta körkort i framtiden.
Och så här, när jag var liten, jag trodde inte heller att jag kunde ta körkort. Jag trodde, vaddå anpassningar?
Men sen är det klart, i takt med att man har vuxit och så vidare och lärt sig mer om sitt funktionshinder och stöden som finns att få så har man ju också lärt sig att det finns möjlighet att ta körkort, och med detta sagt så tänkte jag tacka dig för att du har lyssnat på mitt lilla avsnitt idag om hur jag egentligen struntade i att ta körkort och varför.

Tack för att du har lyssnat!

OUTRO

/David