SKÅNES DANSTEATER.

En lysande skylt med texten SKÅNES DANSTEATER.

Detta är ett fantastiskt projekt som lyfter fram dansare och koreografer med funktionsnedsättning. Det är inspirerande och visar dans på ett helt nytt sätt. Det ger olika kroppstyper möjlighet att ta plats på dansscenen. Alla kan lära sig att dansa, bara man tillåts göra det på sitt eget sätt.

Den 18:e november fick jag uppleva en dansshow på Skånes Dansteater. Föreställningen hette Mixed Doubles och bestod av fyra duetter. Duetterna var skapade i fyra olika länder, Sverige, Italien, Grekland och Nederländerna. Det var dansare med och utan funktionsnedsättning, varav två använde rullstol och en hade en förkortad arm. Föreställningen var en del av ett europeiskt projekt vid namn Europé Beyond Access, vars mål är att främja dansare och koreografer med funktionsnedsättning, för att danskonsten ska bli mer inkluderande. Under två veckor i november hölls en internationell dansfestival på Skånes Dansteater i Malmö, vid namn DansFunk 3.0, det var under denna festival jag fick ta del av föreställningen. Eftersom jag är gravt synskadad fick jag uppleva dansen syntolkad, vilket var något helt nytt för mig.

Introduktion
När jag kom till teatern blev jag mött av en arrangör och syntolk i foajén. Vi satte oss vid ett bord för att gå igenom hur allt skulle gå till. Det var jag, min mamma, min kompis som också har en synnedsättning och hennes ledsagare som var där tillsammans.

Vi fick förklarat för oss hur föreställningen var uppbyggd, det var två duetter, sedan en paus och därefter de sista två duetterna. Först ut var duetten från Grekland, det var en lågmäld dans där en kvinna använde rullstol och hennes kvinnliga duettpartner var gående. Därefter var det dags för Nederländernas framförande, en sensuell dans mellan en man och en kvinna, där kvinnans ena arm var förkortad. Efter pausen tog de svenska dansarna över scenen, men duetten kunde dessvärre bara visas på film, då en av dansarna var skadad. Det var en kvinna i rullstol och en gående. En fartfylld dans där rullstolen var med hela tiden, så dansarna beskrev sin föreställning som en trio mellan de två kvinnorna och rullstolen. Den sista duetten kom från Italien, det var samma kvinna som från Nederländerna, men med en italiensk danspartner.

Efter att arrangören presenterat föreställningen gick syntolken igenom scenkläder och utseende på dansarna. Vi fick våra syntolkningsdosor med tillhörande hörlurar och syntolken förklarade att hon skulle sitta längst bak i salongen och prata i en mikrofon, och vi kunde höra henne i lurarna. Det var klassiska dosor som jag är van vid och de är enkla att använda. De har en knapp för att sätta på ljudet, en stor knapp man inte får röra, för då ändrar man kanal och en ratt man skruvar på för att ändra volymen. När vi hade fått våra dosor var det dags att gå in och sätta sig i salongen.

Min upplevelse
Vi fick platser på första raden, så på vissa duetter kunde jag skönja gestalter på scenen, medan andra var så mörka att jag inte såg någonting. Under den grekiska duetten var det bara några ljusslingor i golvet och likadana längst hjulen på rullstolen – därför var scenen väldigt mörk. Under Italiens duett däremot, lyste starka strålkastare från vänstra sidan av scenen, så då kunde jag se personer som rörde sig. Trots detta kunde jag inte uppfatta någonting av vad de gjorde, så rent visuellt fick jag inga intryck av dansen.

Det här var som sagt första gången jag gick på syntolkad dans och jag tyckte det var svårt att få den upplevelsen som de seende fick. Även om syntolken berättade hur personerna på scenen rörde sig, så blev det rörigt när jag skulle ta in danserna via tal. Jag hade svårt att visualisera det och även om jag förstod att framför allt den svenska dansen var väldigt häftig, så kunde jag inte känna det när jag inte fick se det. Jag förstår att det är svårt att syntolka dans, och jag är som sagt ovan vid att lyssna på det, men jag önskar att jag hade kunnat se det med egna ögon. Mamma och min kompis ledsagare berättade lite mer om danserna för oss i bilen på vägen hem, och vi förstod att det varit en häftig upplevelse, men att vi hade missat mycket eftersom vi inte kunnat se det. De förklarade att framför allt den svenska duetten hade en väldigt tydlig story, vilket inte framgick av syntolkningen. Jag anser att de exakta stegen  inte är det viktigaste, utan handlingen och det dansarna vill förmedla.

Jag vill prova gå på syntolkad dans igen, men jag tror tyvärr inte det här var min typ av dans. Det var ett stycke konst, och det var inga låtar som spelades i bakgrunden, det var toner och dramatiska ljudeffekter. Jag älskar dans när det är ett komplement till musik, men jag är inte tillräckligt insatt i dans som konstform.

/Emelie