(Triggervarning i denna artikel, förekommer prat om väldigt dåligt mående och döden!)

Någon gång i oktober eller november år 2020 så gick mitt mående åt skogen. Det var någonting som gjorde att

Bilden är illustrerad och föreställer en tjej i profil. Konturerna på illustrationen är oskarpa.

Bilden är illustrerad och föreställer en tjej i profil. Konturerna på illustrationen är oskarpa.

allting bara rasade och jag gick in i väggen igen. Ingenting var roligt längre, jag sov för att få tiden att gå fortare. Stannade uppe längre än jag brukade. Jag var även rädd för vad jag själv kunde göra mot mig själv. Jag har mått dåligt länge förut och det har gått upp och ner, men jag hade aldrig mått så pass dåligt som jag gjorde då. Jag hade aldrig förr varit rädd för vad jag själv skulle kunna göra mot mig själv. Jag hade aldrig mått så dåligt så att jag inte ville leva längre. Men just precis då nådde jag den punkten i mitt liv och jag ville inte mer.

Tankar om döden
Om det finns någonting jag alltid fruktat och alltid kommer att frukta så är det döden. Det är någonting jag inte kan tänka på utan att få ångest och i värsta fall får jag svåra ångest- och panikattacker. Det var just därför jag förstod hur dåligt mitt mående faktiskt hade blivit när jag själv började tänka på döden och om hur jag inte längre ville leva. Som tur var så hade jag inom bara några dagar ett möte inbokat på hab med någon jag kände mig tillräckligt trygg med att jag kunde berätta för att jag kände på detta vis och bad om hjälp. I detta fall var inte denna person en psykolog och på habiliteringen har dom inte den hjälpen jag behövde då habiliteringen inte jobbar med det psykiska måendet. Men den personen hjälpte mig att berätta detta för min mamma då jag själv inte hade klarat av att göra det ännu och vi fick ringa till bup (barn och ungdomspsykiatrin).

Gränslandet!?
När allt detta hände så var jag 17 år och jag skulle fylla 18 år till sommaren året efter, alltså typ ett halvår senare! På grund av min ålder jag nekad hjälp på bup för att dom inte ville påbörja en behandling med mig när jag om några månader skulle fylla 18 år, så dom sa till mig att om det verkligen var så pass dåligt så fick vi ringa till psyket och få mig inlagd. Jag kunde inte heller få någon hjälp på vuxenpsykiatrin ännu för jag hade ju som sagt inte fyllt 18 år ännu. Mamma ringde till bup akuten och försökte få mig inlagd där men dom ville inte ta emot mig för dom tyckte att jag behövde en behandling, som bup i min hemstad skulle kunna erbjuda. På grund av bristerna och hjälp av vården blev mitt mående bara värre och jag missade skolan ännu mer och mamma tvingades prioritera mig framför hennes jobb och hennes egna mående.

Mamma ringde hit och dit och lyckades få prata med chefen för bup i vår kommun och i början av februari fick jag påbörja KBT-behandling mot ångest online.

KBT (Kognitiv beteendeterapi)
Jag tycker personligen att KBT behandlingen är någonting som är värt att ge en chans, även fast det låter jobbigt och man inte tror att det är någonting som kommer att hjälpa en. Även fast jag själv inte fick det bästa resultatet av behandlingen så betyder det inte att jag inte tror att det hade kunnat hjälpa andra mer än det hjälpte mig. Med det menar jag inte att det inte var en bra behandling, utan jag menar att för mig så är det väldigt svårt att ta dom verktygen jag fick från behandlingen och sätta dom till verklighet och faktiskt få någonting utav det. Men jag ångrar absolut INTE att jag gick behandlingen, snarare så är jag tacksam och glad att jag faktiskt gjorde behandlingen för jag har verktyg jag kan ta till mig ifall jag behöver dom!

 

Bollad mellan olika mottagningar
Maj kom och vi hade ett avslutsamtal med läkaren på bup. Vi tog upp med läkaren att jag fortfarande mådde dåligt och behövde hjälp med det, men bup kunde inte göra mer för mig. Han berättade att när jag fått tid till ADHD-mottagningen för vuxna så kommer de ha mycket bra hjälp att erbjuda mig. När remissen hade skickats till ADHD-mottagningen fick vi svar från dom att de hade ett års väntetid.  Till slut så mådde jag så dåligt igen så mamma fick ringa till bup igen som hänvisade oss till ADHD-mottagningen som hänvisade oss tillbaka till bup. Så jag stod återigen utan hjälp. Till slut så fick mamma nog och vi ringde till psykakuten som hänvisade oss till vårdcentralens psykolog. Där fick jag en tid redan dagen efter och påbörjade en samtalskontakt under tiden jag väntade på att få komma in till ADHD-mottagningen. I slutet av augusti 2021 fick jag äntligen komma i kontakt med ADHD-mottagningen.

Idag mår jag fortfarande inte helt hundra, men jag är absolut på bättringsväg och jag är långt ifrån att må så dålig som jag gjorde då. Skolan går perfekt nu om man frågar mig och jag ser fram emot min framtid mer än jag någonsin gjort förut.

// Linnéa