Bild: Svartvit på en tjejs ben och en käpp

En svartvit bild som visar benen på en flicka som går med vit käpp. Hon är klädd i en prickig kjol och sandaler, hon går på en grusväg i solsken.

Elisabeth berättade om sin tid på skolan i Solna och en tillvaro som kantades av mycket oro och hemlängtan. Hon menade att det liknade en institution snarare än ett hem för de cirka 150 blinda och gravt synskadade barn som gick på skolan när hon började i mitten av 1960-talet.

Introduktion
År 1888 öppnade det kungliga blindinstitutet, Tomtebodaskolan, utanför Stockholm. På skolan fick alla gravt synskadade/blinda barn från hela Sverige studera och bo på internat. Utöver de vanliga ämnena förekom även specialämnen för barn med synnedsättning. Enda fram till 1940-talet var det en självklarhet att barnen skildes från sin familj för att gå på en specialskola. Det var först på 1950-talet som man kom på tanken att integrera barn med synnedsättning i vanlig skola, men Tomtebodaskolan var verksam fram till 1986.

Källa:  https://www.srf.nu/om-oss/museet/synskadades-historia/skolor-och-undervisning/

Under sommaren fick jag möjligheten att intervjua Elisabeth Ravstis och Tommy Pihl som båda gick på Tomtebodaskolan, men under olika omständigheter. Elisabeth började på skolan 1964 och slutade 1971, eftersom hon bodde i Gävle kunde hon inte besöka sin familj så ofta och tillbringade därför mycket tid på internatet. Tommy gick bara på skolan i första klass, läsåret 1981 – 1982. Då hade det blivit vanligare med integrering av synskadade barn i vanliga skolor, därför gick Tommy på Tomtebodaskolan fyra dagar i veckan och den femte dagen hemma i Västerås.

Elisabeth Ravstis
Elisabeth är utbildad socionom, men jobbar idag som chef över ledarhundsverksamheten på Synskadades Riksförbund. Hon tycker det är viktigt att hålla historien vid liv, Berättelserna om Tomtebodaskolan handlar om integration, något som är ständigt aktuellt i vårt samhälle, både för personer med synnedsättning och andra människor.

Tommy Pihl
Tommy är 48 år och bor i Västerås. Sedan år 2008 jobbar han som reporter på en taltidning. Han är utbildad översättare och arbetade som det i några år innan han fick jobb som reporter.

Synstatus på Tomtebodaskolan
Elisabeth började på Tomtebodaskolan i första klass och slutade som 14-åring. Idag är hon blind, men under skoltiden såg hon skillnad på ljus och mörker. Tommy hade samma synförmåga som Elisabeth under skoltiden, men den har hållit sig stabil. De flesta barn som gick på skolan var gravt synskadade eller blinda, men Elisabeth underströk att det fanns elever som såg upp mot 20% och idag förstår hon inte varför de gick på skolan.

Kontakt med familjen
Innan sin tid på Tomteboda gick Elisabeth på integrerad lekskola, men när hon började skolan fick hon åka 18 mil bort från sin familj. Hon förklarade att Tomteboda lika väl kunde legat på månen – så långt kändes det för henne. De första åren fick hon bara åka hem på loven. Eftersom eleverna hade lektioner på lördagarna fanns det ingen möjlighet att besöka familjen över helgen. På skolan fanns en telefon dit föräldrarna kunde ringa när de ville prata med sina barn. Enligt Elisabeth fanns det inte så mycket att göra på skolan under helgerna, utan barnen fick roa sig med vad de kunde. På mellan- och högstadiet upphörde lektionerna på lördagar, vilket gjorde att Elisabeth kunde åka hem, men hon menade att det hade varit ännu viktigare under de första åren i skolan. När man är så liten är närheten till familjen den stora tryggheten.

Tommy spenderade fredag, lördag och söndag hemma i Västerås, vilket innebar att han hade betydligt mer kontakt med sin familj än vad Elisabeth hade under sin skoltid. Han beskrev att han kunde ringa hem till föräldrarna på kvällarna, i alla fall någon dag i veckan. Tommy konstaterade att det var unikt att studera såsom han gjorde, nämligen att gå fyra dagar i veckan på Tomteboda och den femte dagen i integrerad skola. De flesta synskadade barn på 1980-talet gick antingen på Tomteboda eller i integrerad skola.

Miljö
Elisabeth beskrev att Tomtebodaskolan bestod av ett stort skolområde med många olika hus. Miljön var inte anpassad för personer med synnedsättning, exempelvis var alla trappor inte uppmärkta. Under vårt samtal frågade jag hur det fungerade om någon elev hade kombinerad syn- och rörelsenedsättning. Elisabeth mindes en klasskamrat som satt i rullstol, men som behövde egen assistent eftersom miljön var otillgänglig. Elisabeth trodde inte det fanns hissar på skolan, i så fall fick eleverna inte använda dem. Området var inhägnat och barnen fick i stort sätt aldrig gå utanför grindarna. När de blev lite äldre började de träna käppteknik och orientering,, Elisabeth berättade att de då fick gå till en närliggande kiosk, men annars skedde all aktivitet på skolans område.

Även på Tommys tid skedde det mesta innanför grindarna. Det fanns några olika fritidsaktiviteter, men de hölls på skolans område. Enda gången de fick lämna skolan  var på tisdagar då eleverna fick rida. Han menade att det sämsta med Tomtebodaskolan var isoleringen.

När Elisabeth började på skolan placerades hon i en sovsal där hon ville minnas att nio flickor bodde. De fick varsin säng och nattduksbord, men det var det enda som var deras eget. Innanför sovsalen fanns ett stort badrum med toalettbås utan dörrar. Elisabeth tyckte det var svårt. Eftersom alla barnen hade synnedsättning kunde det komma in någon i båset trots att det var upptaget. Hon beskrev att hon aldrig fick vara ifred och eleverna hade ingen integritet eftersom de bodde så många tillsammans. På boendet var pojkar och flickor åtskilda på den tiden, det fanns tjejavdelningar och killavdelningar. Miljön upplevde Elisabeth som det absolut tuffaste med sin tid på Tomteboda. Det fanns ingenting som fick det att kännas som ett hem – det var en institution. Själva rumsfördelningen blev dock bättre med åren och under Elisabeths sista tid på Tomteboda fick hon flytta till ett tvåbäddsrum. .

Under Tommys år på skolan fanns det åtta olika elevhem och då, på 1980-talet, bodde alla i tvåbäddsrum. Han upplevde dock att det var dålig ordning, tjejer och killar kunde dela rum, vilket Tommy aldrig trodde hade fått ske på ett vanligt internat.

Stämning
Tidigare trodde jag att stämningen på Tomteboda var bra, eftersom barnen hade liknande förutsättningar tänkte jag att de stöttade varandra, men efter mitt samtal med Elisabeth förändrades uppfattningen helt. Hon beskrev att stämningen var tuff, när hon kom dit som en orolig och ledsen liten tjej var ingen speciellt snäll eller omhändertagande. Under framför allt det första skolåret var hon ledsen hela tiden och rädd för vissa av de äldre eleverna som både kunde vara elaka och våldsamma. Hon hade vänner i skolan, men många elever mådde dåligt vilket resulterade i att de var otrevliga mot varandra. Hon upplevde att ytterst få vuxna visste hur eleverna betedde sig mot varandra, vilket gjorde att hon inte vågade berätta. Det fanns inget skydd på skolan och eleverna hade heller ingen trygghet att komma hem till efter skoldagen.

Tommys uppfattning av stämningen mellan eleverna var blandad. När han kom dit var han liten och hade lämnat sin trygga plats och det fanns elever på skolan som han var rädd för. Däremot fick han bra vänner under sin tid på skolan och vissa av dem har han kontakt med än idag.

Elisabeth upplevde att stämningen mellan elever och lärare inte heller var bra. Om hon var öppet ledsen kunde hon bli tröstad av vissa lärare, men andra kunde säga ”Tyst nu, du stör”. Hon påstod att det hörde till ovanligheterna att någon vuxen verkligen brydde sig om eleverna och hon tyckte  det var en hemsk miljö att befinna sig i som liten.

Elisabeth uppmanade dock oss att komma ihåg att det var en annan tid och föräldrar uppmanades att inte pjoska för mycket med sina barn och det synsättet var i allra högsta grad levande på Tomtebodaskolan. Synen på barn i allmänhet var sämre på den tiden, men Elisabeth ansåg att synen på barn med funktionsnedsättning var ännu sämre.

Lärande
Elisabeth berättade för mig att man följde den vanliga läroplanen på Tomteboda, men Tommy förklarade att man trots det inte kunde söka in till gymnasiet efter att ha gått ut grundskolan där. Detta berodde på att förväntningarna på personer med synnedsättning var väldigt låga – de skulle inte jobba som något annat än borstbindare och korgmakare. Därför satsade man inte på att ge personer med synnedsättning någon bra utbildning.

På skolan läste man några specialämnen för personer med synnedsättning. Elisabeth berättade om ämnet sinnesövning som stod på schemat under lågstadiet. Då fick eleverna öva upp sina andra sinnen, eftersom alla hade nedsatt syn. De fick exempelvis dofta på olika saker och lära sig höra var något landade om man tappade det på golvet. De elever som hade synrester fick specialundervisning i svartskrift, annars låg fokus på punktskrift. På mellanstadiet blev käppteknik och orienteringsträning en del av skoldagarna och när eleverna blev ännu lite äldre fick de öva på att åka buss och tunnelbana. Elisabeth underströk att det så småningom blev mer fokus på självständighet. Tommy berättade att dessa specialämnen fanns kvar även på hans tid.

Under Elisabeths år på skolan stod maskinskrivning också på schemat, vilket det inte gjorde på andra skolor. Detta var viktigt för att synskadade barn skulle ges möjlighet att skriva med seende, trots att de inte kunde använda papper och penna. Elisabeth var duktig på att skriva maskin, men däremot kunde hon inte korrekturläsa det hon själv hade skrivet, eftersom hon inte kunde se svartskrift. Tack vare dessa extra ämnen fick barnen gå fyra år på mellanstadiet.

När Tommy gick i första klass stod det dramatik på schemat en timme i veckan, vilket inte var så vanligt på andra skolor.

När Elisabeth började på skolan fanns det möjlighet att gå en utbildning till pianostämmare efter att man hade gått ut grundskolan. Elisabeth visste inte exakt vilket år detta försvann, men det fanns inte kvar när hon slutade 1971.

Det var mycket fokus på punktskrift för alla elever på Tomteboda. Även för de som såg upp mot 20% och kunde läsa svartskrift. De skulle läsa med fingrarna, trots att det var mycket lättare för dem att titta på punkterna. Många ”fuskade” vilket de fick mycket skäll för, avslöjade Elisabeth.

Elisabeth hävdade att eleverna på Tomteboda blev väldigt bra på att läsa punktskrift. De lärde sig skriva med en reglett, vilket är ett manuellt sätt att skriva punktskrift. En reglett kan man ha med sig i väskan, istället för papper och penna. Elisabeth förklarade att hon skrev alla sina anteckningar på högskolan med en reglett. Nu när hon är van vid dator så tycker hon det går alldeles för långsamt att skriva med en sådan.  Hon belyste att det var en fördel att få regelbunden träning i punktskrift, maskinskrivning, käppteknik och orientering under skoltid, men hon hade mycket hellre fått det på hemmaplan, istället för att åka så långt hemifrån.

Tommy menade att kunskaperna han fick inom punktskrift var något av det bästa med året på Tomteboda. Han berättade för mig att de fick leka fram det på ett sätt som tilltalade barnen. Punktskrift är uppbyggt med punktskriftsceller, en cell innehåller sex punkter, tre på höjden och två på bredden. Med hjälp av flörtkulor och äggkartonger med sex hål fick barnen träna punktskrift genom att skapa egna bokstäver. Tommy trodde inte att han hade blivit en lika bra punktskriftsläsare utan sitt år på Tomteboda. Han menade att om det var något lärarna verkligen kunde så var det att lära ut punktskrift. Han lärde sig att leva utanför familjen under sin tid på skolan, men påpekade samtidigt att det både var positivt och negativt när han var så liten. Det var väldigt tufft, men det gjorde honom mer självständig.

Lärarna
Under mitt samtal med Elisabeth pratade vi en del om lärarna på Tomtebodaskolan och Elisabeth tyckte de var omoderna. Hon hade pratat med sin mamma och de hade kommit fram till att mammans lärare på 1930-talet undervisade likt lärarna på Tomteboda. Det var alltså stor skillnad på lärandet på Tomteboda jämfört med andra skolor i Sverige på 60 – och 70-talet. Elisabeth berättade att hon fick lära sig psalmer i skolan och fick bakläxa om hon inte kunde dem utantill. Även pedagogiken i skolan var gammalmodig , likaså lärarnas bemötande jämtemot barnen. Elisabeth upplevde att de hade dålig förståelse både för barn i största allmänhet och för barn med synnedsättning.

Tommys uppfattning om lärarna var lite ljusare, han berättade att de var specialutbildade för att undervisa på Tomtebodaskolan. De visste hur man lärde ut punktskrift, vilket andra lärare inte gjorde.

Ett starkt minne
När jag frågade Elisabeth om hon hade något speciellt minne från skoltiden så berättade hon mer om de allra första dagarna och hur dåligt hon mådde. Hennes mamma var med henne på skolan, men när det verkligen gick upp för henne att mamman skulle åka hem och hon bli lämnad ensam så blev hon helt förtvivlad. Hon förklarade att hon grät och vägrade släppa taget om sin mamma, som i sin tur också började gråta. Efter att mamman hade åkt kände sig Elisabeth både ensam och övergiven. Det blev bättre med åren, men hon var alltid ledsen när hon skulle åka tillbaka till skolan efter loven. Hon upplevde att de sista dagarna på loven blev förstörda, eftersom hon började tänka på skolan igen.

Hon påpekade att all forskning tyder på att det är skadligt för små barn att bo på institution och hon vill gå så långt som att hävda att barn som tvångsplacerades på Tomtebodaskolan borde få skadestånd från samhället, liksom vissa barn som tvångsplacerades på barnhem eller fosterhem fick efter den så kallade Vanvårdsutredningen. Hon gjorde gällande att små barn aldrig ska behöva lämna sina familjer för att bo på institution.

Tommys starkaste minne var positivt, han mindes alla vänner han fick under skoltiden och många av dem har han kontakt med än idag.

Efter tiden på Tomtebodaskolan
Elisabeth slutade på Tomteboda när hon var 14 år, för att gå klass åtta och nio hemma i Gävle. Det var en svår omställning, trots att hon aldrig hade trivts på skolan i Solna så visste hon inte om det var bra att flytta därifrån, eftersom hon inte kunde föreställa sig hur det skulle bli på den nya skolan. På Tomteboda var klasserna små, med som mest 12 elever i varje, men nu skulle hon plötsligt börja i en klass med 25 personer. Det blev tufft, lärarna hade relativt dålig kunskap om personer med synnedsättning och dessutom skulle Elisabeth försöka komma in i en helt ny klass. Resten av eleverna hade känt varandra sedan sju års ålder, i början var det spännande med en blind klasskompis, men det var nyhetens behag. När Elisabeth påpekade detta så slog det mig att det inte ändrats mycket på dessa år. Majoriteten av ungdomar är fortfarande desamma, det kan vara roligt med något nytt och spännande, men efter ett tag drar de sig hellre till seende personer och skolgången kantas av utanförskap för många personer med synnedsättning.

Trots allt detta menade Elisabeth att hon mycket hellre hade gått i en integrerad skola från början. Hon mindes en hemkunskapslektion i åttonde klass, i slutet av lektionen sa läraren ”Nu kan ni prova laga den här rätten i köket där hemma”. Elisabeth blev så glad, efter så många år i skolan hade hon äntligen ett hem att gå till efter skoldagen var slut. Hon insåg att det inte hade varit helt problemfritt att gå i en integrerad skola från början, men menade samtidigt att närheten till familjen är det allra viktigaste när man är liten.

Hon trodde det hade varit bättre att bo något år på internat när hon blivit lite äldre, för att intensivträna exempelvis punktskrift, käppteknik och orientering, men inte när hon var så liten som sju år, Elisabeth ansåg att barn behöver vara hemma hos sina familjer när de är så små. I tonåren börjar man frigöra sig från föräldrarna och då tyckte hon inte det hade varit fel att få komma iväg, bli mer självständig och träffa personer i liknande situation.

Tommys flytt från Tomtebodaskolan till den integrerade skolan blev också en omställning, trots att han hade gått där en dag i veckan i första klass. Han menade att det inte är helt enkelt för seende barn att ta till sig en synskadad klasskamrat, vilket gjorde att han, liksom många andra barn med en synnedsättning, hamnade utanför i klassen. Tack vare sitt stora sportintresse hittade han dock något gemensamt med sina klasskamrater, vilket gjorde det lättare för honom att komma in i gruppen. Han hade förstående föräldrar som stöttade honom och gjorde vad de kunde för att hjälpa honom in i gemenskapen, exempelvis genom att följa med som ledsagare på sportevenemang.

Tommy tyckte inte att lärarna hade förståelse för hans synnedsättning, något han upplevde som ett problem enda upp på gymnasiet. Lärarna ville ge honom extra hjälp och stöd, innan de gav honom chansen att visa vad han kunde.

När jag frågade Tommy om han var nöjd med sitt första år på Tomteboda så blev han lite fundersam. Han tyckte att han lärde sig punktskrift väldigt bra och trodde inte att han hade gjort det på samma sätt på hemmaplan. Däremot var det en stor omställning och en svår upplevelse att lämna familjen och bo på internat som barn.

Tankar kring specialskolor för personer med synnedsättning
Jag berättade för Elisabeth att det finns både grundskolor och ett gymnasium för personer med hörselnedsättning och frågade om hon hade velat se något liknande för personer med synnedsättning. Hon ansåg inte att det var någon bra idé, eftersom det, framför allt i grundskolan, hade blivit föräldrarnas val och inte barnets. Det är också lätt för lärare att övertala föräldrar för att få elever till sina skolor. Elisabeth trodde risken är stor att barnen blir segregerade, precis som under Tomtebodatiden.

Elisabeth belyste den stora skillnaden mellan att vara döv/gravt hörselskadad och att vara blind/gravt synskadad – nämligen att man använder olika språk. En blind person har inga problem att kommunicera med sin omgivning verbalt, vilket en döv person inte har möjlighet att göra. Detta hävdade Elisabeth är en av anledningarna till att det är viktigare med specialskolor för hörselskadade än för synskadade.

Efter att Tomtebodaskolan lades ner på 1980-talet blev det ett resurscenter dit både barn, föräldrar och lärare kunde åka för att gå utbildningar inom exempelvis punktskrift. Detta tyckte Elisabeth var givande för många, Man fick lära sig nya saker samtidigt som man gavs möjlighet att träffa människor i liknande situation. Tyvärr fortsatte inte detta och idag är resurscentret nerlagt.

När jag frågade Tommy om han hade velat se någon specialskola för barn med synnedsättning så fick jag ett klart och tydligt svar: nej – det är ingen bra idé. Han menade att det skulle kännas som att spola tillbaka tiden . Tomtebodaskolan var en isolerad värld och när eleverna lämnade den världen hade de inte samma förutsättningar som sina jämnåriga. Tommy var helt övertygad om att vi inte borde ha något liknande igen.

Nu har det snart gått 40 år sedan Tomtebodaskolan lades ner och mycket har förändrats sedan dess. Efter att ha pratat med Elisabeth och Tommy så förstår jag att synen på både barn i allmänhet och speciellt barn med synnedsättning är mycket bättre idag. År 2008 var det dags för mig att börja i första klass och det fanns inte en tanke på att mina föräldrar skulle skicka iväg mig på internat, vilket jag är väldigt tacksam över. Att gå i en integrerad skola har inte alltid varit enkelt, men efter samtalen med Elisabeth och Tommy förstår jag att det verkligen är att föredra. Förväntningarna på barn och unga med synnedsättning är högre idag och vi kan utbilda oss på ett helt annat sätt. Förutsättningarna i Sverige blir bättre med tiden, men som Elisabeth sa, det är viktigt att hålla vår historia vid liv.

/Emelie