olikheterSom jag skrev i min förra artikel så tror jag det handlar om att kunna veta hur man ska hantera och acceptera sitt handikapp, när man väl har klarat den biten på vägen så kommer livet mer eller mindre rulla på. Men det är en lång väg dit och nog möter man en hel del idioter på vägen.

I denna artikeln tänkte jag berätta om mina erfarenheter kring hur man blir bemött av omgivningen när man lever med ett funktionshinder.

Vi människor är alltid som tryggast när livet fortsätter i samma takt som det alltid gjort, utan några avvikelser. Så fort något är utom vår komfortzon eller inte inom normen så blir vi automatiskt lite rädda och obekväma.

Jag har varit med om både det ena och det andra, speciellt när jag går själv utan rullstolen. Sitter jag i rullstolen är det precis som att folk runtomkring som ser mig tycker det är mer okej. Lite som att “jaja men hon sitter där hon sitter.” Skulle jag istället gå själv så är det fler som tittar och verkar tycka det är jättekonstigt, just för mitt rörelsemönster är avvikande.

Jag har alltid sagt att jag har mer förståelse för om ett litet barn skulle titta på mig eftersom de inte förstår och egentligen tror jag att de bara är nyfikna. Men det är en annan sak när vuxna stirrar precis som de nyss sett en utomjording.
Ser jag så annorlunda ut?
Eller är jag bara så fin så att du måste luta ögonen på mig i flera minuter innan du går vidare?

Det värsta är när vissa väljer att gå över på andra sidan gatan eller gå en annan väg så att de slipper möta mig. Det gör ganska ont, inte för att jag direkt tar det personligt utan mer för att jag blir irriterad för att folk inte förstår.
Hur mycket ska det krävas? Vad ska jag behöva göra för att få min röst hörd? När ska ni förstå att jag är som vilken annan ungdom som helst?

Frågorna är många och det kommer ta mig lång tid innan jag hittar svaren, men jag tänker fortsätta kämpa.

/Amanda