Jag har inte alltid tyckt att det där med att träna varit så kul. Mycket av det vi gjorde på idrotten i grundskolan var fruktansvärt otillgängligt för en blind elev. Min synnedsättning är så grav, att en assistent behövdes i skolan, och när de andra sprang och kastade bollar, fick jag springa medan jag höll min assistent i handen, vilket gjorde att jag snarare gick fort, än sprang. Detta var minst sagt pinsamt, men värre var att jag hade f-varning i idrott under mellanstadiet, eftersom jag inte kunde simma 200 meter utan att stanna och vila. Under förskoleklass till halva femman, alltså innan jag bytte skola, gick jag på extra gympa och extra simning. Jag skämdes över att jag skulle gå iväg och ha lektioner som de andra inte hade. Det fick mig att känna mig speciell, men inte på ett bra sätt.

Bild på Milla, iförd träningskläder med en sportväska över axeln och en vit käpp i handen.

Bild på Milla, iförd träningskläder med en sportväska över axeln och en vit käpp i handen.

När jag bytte skola fick jag en annan gympalärare, som visserligen gjorde sitt bästa för att jag skulle få så bra undervisning som möjligt, men som gav mig otroligt mycket ångest. Jag hade för det första varit mobbad i min tidigare skola, och jag var väl emotionellt som ett småbarn som inte fick äta godis. En hel del trauma och ingen förståelse för sociala normer hade gjort mig till en väldigt instabil tjej. Därför grät jag ofta i skolan, gympan var inget undantag. Min lärare hade dessutom ingen förståelse för att jag i princip hade missat 5,5 års idrottsundervisning, och när jag inte klarade alla övningar särskilt bra, sa min lärare att jag var lat. När jag började gråta för att hon mobbade mig, sa hon inför hela klassen att ”nu får du sluta gnälla Milla”. Ni kan nog tänka er vad jag hade för inställning till… ja all sorts fysisk aktivitet.

Gymnasiet

När jag började på gymnasiet fick jag åter en ny idrottslärare. Han ville att jag skulle träna på gym, när mina kompisar gjorde lagsporter som jag inte kunde vara med på. Jag var först ganska tveksam, för jag var rädd att jag skulle bli exkluderad från min klass. Så blev det inte, i stället upptäckte jag att jag plötsligt kunde välja hur hårt jag skulle pressa mig själv. Då var det plötsligt mycket roligare för mig att träna. Jag behövde inte må dåligt över folk som dömde mig, eller att jag inte klarade samma saker som alla andra. Ingen ångest, bara bra känslor.

Mina tips för att träna med en synnedsättning

Ja, det viktigaste är nog att du hittar en träningsform där du är så självständig som möjligt. Det kan till exempel handla om parasport, typ goalball eller showdown. Det var dock aldrig riktigt min grej. Annars kan du ta dig till ett badhus och simma några längder. Jag personligen älskar gymmet, för där behöver jag bara hjälp mellan maskinerna. Annars kan jag liksom göra min egen grej. Och eftersom jag inte ser vad alla andra gör, ser jag ju inte hur mycket bättre alla andra är. Då kan jag bara tävla med mig själv. Det som inte har fungerat för mig, är att springa medan jag håller min ledsagare i handen. Det gör att jag blir långsam. Det du kan göra för att förhindra detta, är att hålla i ett snöre. Din ledsagare ska hålla i andra änden. Detta tycker jag själv inte så mycket om. Problemet är att jag fortfarande inte har kontroll över tempot, och då tycker jag inte att det är lika roligt.

Balansen

Människor med nedsatt syn har ofta problem med balansen. Tänk på att hålla i dig ordentligt när du stretchar. Tänk också på att välja rätt typ av styrkeövningar, där du inte ramlar hela tiden. Träna gärna din balans. Det gör inte jag, för jag har inte så bra självförtroende, och jag skäms när jag ramlar. Men förhoppningsvis har du bättre självförtroende än vad jag har.

 

Alla behöver röra på sig. Det kan handla om att klippa gräset, cykla till skolan, gå på dansskola eller att vinna VM i tyngdlyftning. Många säger att träning, framförallt motion, får igång din hjärna och förbättrar din psykiska hälsa. Du kan må bättre på lång sikt, men personligen känner jag mig lycklig redan när jag står på löpbandet. Jag får liksom en kick där jag bara mår så sjukt bra i huvudet, medan resten av kroppen får kämpa lite. Självklart får rörelse positiva konsekvenser för hela kroppen. Du får lägre vilopuls, och det gör att ditt hjärta mår bättre när du blir äldre.

Jag vet att det är skitjobbigt att gå upp ur soffan ibland. Ett tips är att hitta ett bra sätt att faktiskt stiga upp från soffan och göra det där jobbiga passet. Det kan handla om att du lyssnar på rätt musik. Du kan bli motiverad av rutiner, typ: ”springa varje tisdag”. Jag själv blir mest motiverad av att jag har bestämt med någon att vi ska göra detta ihop. Då är det inte lätt att komma på en ursäkt varje gång vi ska gå och träna, dessutom är det ju inte så snällt mot kompisen. Vad det än är som motiverar dig till att stiga upp ur din comfort zone, använd det!

/Milla