Den målade bilden föreställer en gammal telefon med nummerskiva.

Den målade bilden föreställer en gammal telefon med nummerskiva. Av Elin.

Trots att du i vanliga fall tycker om att både träffa och prata med människor öga mot öga så kan det vara så att du avskyr att prata i telefon.

Tycker om nya bekantskaper men är inte den som pratar i första hand
Jag tycker att det är superhärligt att stifta nya bekantskaper och har inga problem att vara den av två människor som börjar en diskussion när man väl sagt ett “hej” osv. När det kommer till att den där allra första kontakten med en människa som jag aldrig träffat är jag feg och tar allt som oftast inte på mig den uppgiften. 

Det kan vara svårt och jobbigt socialt tycker jag, därför är jag för det mesta  den som står och väntar på att nya kontakter ska ta sig fram till mig och börja prata. Allt bottnar i en nervositet som skapas på grund av att jag blir blyg, får handsvett, skakar och kanske börjar snubbla lite på orden.

Hur allt började…
Handsvetten! “klassiska handsvetten, ett fenomen som jag har fått dras med  ända sedan jag var ett barn, (Den gjorde och har gjort sig påmind framförallt  när jag ska träffa och prata med nya människor men den var 100 gånger starkare när jag var yngre och  skulle prata i telefon,  nu när jag skriver om det så kommer känslan tillbaka.
Det började med en försiktig handsvett som sedan blev allt starkare så att tillslut satt jag med handen hårt knuten, markant vitnande knogar och en genomblöt handflata.

Rädd för att bli utskälld
Jag var alltid fruktansvärt rädd att de jag  ringde skulle bli arga och skälla ut mig. Jag har och är fortfarande väldigt rädd för att folk ska bli irriterade på mig, att jag ska göra något fel osv.

Lättare att prata öga mot öga än i telefon
Människor som jag träffar dagligen och inte har något som helst problem med att prata med i vanliga fall kan jag tycka att det är jättejobbigt att ringa upp och prata i telefon med.
(förmodligen för att  man bara har tonläget att förlita sig på när man pratar i telefon det kan vara svårare  att både höra och tolka ) enligt mig

Kristianstad blev vändningen
Det som gjorde att jag lärde mig att hantera den här fobin, det var att jag började på gymnasiet i Kristianstad.
På grund av flytten kastades jag på så sätt direkt in i det, jag må ha tyckt att det var extremt tufft och jobbigt när jag ringde de första samtalen. Jag fick liksom själv ringa till myndigheter, läkare osv och det var ju sådana samtal som jag brukade få hjälp att ringa av mamma och pappa innan jag flyttade.

Sedan var jag ju inte så gammal och därför var jag så klart osäker och även om jag börja lära mig nu så vet jag inte hur jag ska bemöta människor i olika sammanhang.

Ibland är det svårt att veta hur man ska vara social
Jag vet inte hur man “uppför sig” socialt alltid, vilket som är sociala koder osv vilket gör att jag är så rädd för att göra fel (säga något olämpligt eller så). Så jag har Kristianstad och mina år på Riksgymnasiet att tacka för mycket…

Det var extremt tufft innan jag kom in i det, att bo själv och allt vad det innebar men herregud vad både jag som person och mitt självförtroende växte under de åren. Det var den “verkliga knuffen” in i vuxenlivet för mig, tack vare det så är jag idag så gott som fri från min telefonskräck, (Den gör sig fortfarande påmind ibland men nu är det allt mer sällan)

Att våga komma över rädslan
Nu har jag insett att jag faktiskt kan och en liten uppmuntran och hjälp på vägen är att en liknande väckarklocka kommer alla att få. “Telefonskräck” är inget att skämmas över, det är mer vanligt än ovanligt och du är absolut inte ensam! 

/Elin