Tomma pratbubblorJag går alltid med mycket i huvudet, och det kan handla om framtiden, nutiden och förr i tiden när man var liten. Ingenting ovanligt överhuvudtaget. Jag brukar tänka mycket, då jag är en tänkare. Dock handlar det nästan alltid om vad framtiden har att erbjuda, i kontrast med min nuvarande situation.

Sedan jag slutade från Riksgymnasiet i Kristianstad har jag då och då känns att det skulle vara skönt att få prata med en kurator. Det var inte förrän jag hade ett djupare konversation i samband med en sjukgymnastikträning med min sjukgymnast som det togs upp att jag kunde få samtalsstöd på vuxenhabiliteringen, som jag kände att mycket väl kunde vara dags att ta upp det igen. Både jag, men också min sjukgymnast kände att det nästan var hög tid. Han såg väl hur jag mellan besöken hos honom, mått sämre och sämre. Fysiskt men framförallt psykiskt.

Många förändringar på relativt kort tid

Mycket har förändras sedan jag slutade gymnasiet. För att ge ett exempel så har jag hunnit flytta hemifrån. Stundtals känns det som jag inte passar in här, på LSS-boendet där jag bor. Jag har nämligen nästan inget gemensamt med mina grannar. Alla som bor här jag mentala svårigheter och må så vara. Det är helt okej, men jag har inte det och kanske därför inte mycket gemensamt med mina grannar.

Via habiliteringen

Jag tillhör Vuxenhabiliteringen i Lund så det var dit jag åkte för att träffa en kurator. Gick in och tog hissen upp till första våningen där receptionen låg. Där anmälde jag mig, och sedan satte jag mig ner på en ledig plats. Tiden gick och ut kom kuratorn, en kvart försenad. Att man är försenad är något av det värsta jag vet. Hon som satt i receptionen hade väl inte mycket koll, och hade som jag trodde missat säga till att jag kommit för att träffa kuratorn. Klassiker!

När kuratorn och jag hade satt oss i ett litet rum så började hon ställa frågor om var jag bodde, och vad jag gjort innan och hur min situation såg ut nu jämfört med tidigare.

Jag vill helst inte gå in på vad exakt vi pratade om, då jag känner att det är privat, men jag kan säga såhär. Efter jag fått prata av mig till någon som man inte träffar varje dag, så mådde jag mycket mycket bättre.

Du kan också träffa en kurator

Mår du också dåligt, alltid eller bara stundtals som jag så kan jag rekommendera att prata med en kurator. Ta kontakt med din habilitering så hjälper de dig.

/David