Bild: Ladda energi

Bild: Att ladda energi

“ Du orkar ju aldrig träffas. “ 

Nu kan inte jag prata för alla med autism men för mig så är det svårt att hitta utrymme för att kunna spendera tid med vänner. Nuförtiden så är allt som vi ungdomar gör nästintill spontant. Och visst är det kul med lite spontana grejer i sitt liv, men orken måste också finnas där. Jag måste också tänka på att visst, orken kanske finns just i den stunden där den spontana grejen kommer på fråga, men kommer orken finnas till de lite mer viktiga sakerna dom kommande dagarna? Bara att umgås med en vän – beror också på vilken vän det är – tar mycket energi för mig. Att tex umgås med någon som har samma stissiga personlighet som mig – eller  “ värre “ – dagen innan ett viktigt möte fungerar inte. Då får jag välja att tyvärr, tacka nej och bestämma träff någon dag efter mötet när jag har orken tillbaka, eller ta konsekvenserna om att inte vara på topp dagen då mötet ska vara.

Jag personligen hatar att behöva vara den personen som måste tacka nej till vissa saker, för man känner ju sig som världens tråkigaste person. Men det viktiga måste komma före det roliga. 

Ångrar jag någonsin att jag skippat den där spontana trippen till Stockholm? Eller den spontana myskvällen? Absolut, nästan varje gång. Det tar nästintill alltid emot att säga nej. Men jag vill ändå säga att jag är stolt över mig själv att jag kunnat vara “ vuxen “ och göra rätt val för mig själv. Visst sitter jag kanske uttråkad samma kväll som jag tackat nej och surar över mitt val, men när dagen väl kommer och jag klarat att gå på det där mötet jag var tvungen att tacka nej för utan att sova genom halva mötet så ångrar jag det inte lika mycket. 

 Så vad händer egentligen om man ignorerar det faktum att man inte kommer ha ork dom kommande dagarna och väljer att göra något roligt ändå? Allt beror ju på vad det är jag kommer att göra och vem det är jag träffar. Även om hur jag själv mår just den dagen det inträffar. Om vi tar två vänner till exempel – jag väljer att använda två random namn istället för att nämna dom riktiga namnen och skapa drama – så tar vi Anton och Ebba. Anton är den vännen som är likadan som mig, har liknande diagnoser och har samma stissiga personlighet som jag har. Men Ebba är den vännen som är lugn och mer vuxen av sig. Om vi tar dom spontana sakerna som en kväll på bio och en kväll hemma och jämför mellan dom här två personerna då, så tar det olika mycket energi från mig. Så om jag först tar Anton och går på bio, sen spenderar resten av kvällen hemma hos någon av oss så är jag otroligt trött dom kommande dagarna. Men går jag på bio med Ebba och sen spenderar resten av kvällen hemma hos någon av oss så är jag inte lika trött dom kommande dagarna. Jag är fortfarande trött dom kommande dagarna, men inte lika trött som om jag gjorde dessa sakerna med Anton. 

Detta har ingenting och göra med att jag gillar någon av dessa två individer mer eller mindre än den andra, utan det har och göra med våra personligheter. För att då umgås med Anton är det som att umgås med två av mig själv, för att vi är så pass lika varandra och det blir ganska lätt för mycket att stå ut med sin egna energi gånger två. 

 / Linnéa