Bild: Ledsen flicka - från PixabayAtt leva med diagnoserna ADHD och Autism är svårt i sig, men när man slänger in en skvätt med depression på köpet så blir det ännu svårare.

När man lever med diagnoser som ADHD och Autism – eller andra diagnoser – så får man med jämna mellanrum höra saker som ” så svårt kan det inte vara ” eller så blir man behandlad som ett barn. Precis som om vi inte förstår saker precis som vilken annan människa som helst. Men det gör vi.

Jag har en standard när jag träffar nya människor, oavsett om det är över nätet eller i verkliga livet. Jag berättar alltid att jag har ADHD och Autism, och om jag känner att det är nödvändigt så berättar jag också att jag är deprimerad. Inte för att skryta, för helt ärligt. Vad är det att skryta om? Utan jag berättar det för att dom förmodligen kommer att få se sidor av mig och ” konstiga ” saker jag gör om dom väljer att stanna i mitt liv. Får inte människor förklarat för sig att ” Jo, den personen har dessa diagnoser, det är därför hen beter sig på sättet hen beter sig på. ” så är chansen stor att dom direkt kollar snett på oss. Okej, kanske inte alla men jag tror ni som läser förstår vart jag vill komma med detta.

Hur tar folk det när jag berättar?
Helt ärligt så har jag fått en hel del konstiga blickar av folk när jag har helt plötsligt slängt ur mig att jag har dom diagnoserna jag har. För utan tvekan så ja, jag vet inte alltid när jag ska säga vissa saker och det blir rätt ofta fel. Men tacka då gud för människor som inte kollar snett på mig och tänker att jag är konstig. Men frågor tillkommer på köpet och det är okej, om frågorna inte går över styr.

Hur påverkar mina diagnoser min psykiska hälsa?
Precis som att mina diagnoser påverkar min vardag, så påverkar dom mitt mående. Inte alltid på ett negativt sätt, men oftast. Jag skulle idag aldrig säga – och faktiskt mena det – att jag önskar att jag inte hade mina diagnoser. För mina diagnoser gör mig till den jag är. Dom gör mig till en individ så annorlunda från mängden. Och för att få vara den jag är så får jag stå ut med att jag inte är som alla andra och inse att mitt liv aldrig kommer att vara som en dans på rosor.

Men eftersom jag också har min depression, så vet jag inte riktigt hur mina diagnoser påverkar mitt mående om jag inte hade haft min depression.

Med mina diagnoser så är det precis som att jag sitter i en bergochdalbana i en värld fylld av moln som inte går att se genom. Jag kan inte genom min syn veta om jag är högt uppe i en värld full av lycka, eller om jag är långt ner i en värld fylld med ångest, oro och sorg. Eller om jag är någonstans i mitten, där jag mår helt okej men det kunde varit sämre eller bättre.

Det är sådant som gör det svårt och svara på frågan ” hur mår du egentligen? ” på ett artigt sätt. För jag vill ju absolut inte låta oförskämd eller elak när jag svarar ” jag vet inte ” för det är ju ändå så jag känner.

Jag vet inte hur jag mår.
/Linnéa