Bild: Rebecca

Bild: Rebecca

Ärrens historia
De flesta har något ärr någonstans på kroppen, litet eller stort, brett eller smalt. Varje ärr har sin egen historia, även om den skulle vara så enkel som att man bara skulle skala ett äpple till exempel. Men många har en annan historia bakom sina ärr. Det kan vara ifrån en operation, man kanske ramlat och gjort sig riktigt illa eller varit med om någon annan slags olycka.

Men de ärr som jag har i åtanke just för denna text är de ärr som jag själv skapat och som har en väldigt lång och komplicerad historia, precis som många andra med självgjorda ärr har sina egna bakgrunder och berättelser. Men frågan är hur man lär sig leva med dom och de fördomar och reaktioner från okända som kan uppstå. Det här är min personliga erfarenhet och mina personliga tankar kring det, andra i liknande situation kanske inte alls känner som jag. Ha det i åtanke.

Att vänja sig
Jag har ärr som fortfarande syns tydligt från så längesen som 13 år tillbaka, så man skulle kunna tro att jag har vant mig vid mina ärr. Men något jag fortfarande kan tycka är jobbigt, det är varje sommar då det börjar bli för varmt för långärmat och då det är dags för t-shirts och linne, shorts och kjol osv. Det brukar ge mig en känsla av obehag faktiskt, då är det liksom dags att förbereda sig för blickar igen. Jag brukar dock vänja mig rätt fort och den där obehagskänslan försvinner efter ett litet tag, vilket jag är väldigt glad för. Och efter så många år så vet jag att det kommer gå över efter ett tag vilket gör det lättare än vad det var förr, det är nämligen så att sen jag blev vuxen så har mitt sätt att se på det ändrats en hel del också. Jag har blivit rätt härdad allt eftersom tiden gått.

Rätt sätt, och fel sätt
Men något jag tror jag aldrig riktigt kommer vänja mig vid är när folk lägger märke till det på ett sätt som är otrevligt. Det finns nämligen ett rätt sätt att lägga märke till det, och ett fel sätt. Jag har varit med om båda. Men vi kan börja med de sätt som gör mig frustrerad, irriterad och arg.

Fel sätt
Det absolut värsta jag varit med om var då jag väntade vid en busshållplats där det också satt två yngre tjejer. Jag hade i mina hörlurar men ingen musik på, så jag hörde vad dom sa. Dom hade lagt märke till mina ärr, och en av tjejerna försökte ta kort på mig. Detta är något jag varit med om fler gånger, men som tur var händer detta inte jätte ofta direkt. Folk brukar ha lite mer vett än så, eller så lägger jag bara inte märke till alla gånger det händer.

Men något som händer i alla fall en gång varje sommar är att någon ser mina ärr och står och stirrar på dom, eller till och med pekar på dom och viskar till någon annan ”kolla!”. Folk kanske tror att dom är diskreta när dom gör så, men låt mig berätta att det är dom inte. Alls. Detta är det jag näst intill alltid lägger märke till när någon gör. Många har en tendens att känna när dom bli stirrade på, och det har jag med.

Rätt sätt
Jag vet att det är fullt normalt att lägga märke till när någon har ärr, eller kanske något annat som sticker ut från mängden. Jag lägger själv märke till om jag ser någon annan som har ärr. Men då stirrar jag inte. Jag ser det, och sen är det bra så. Något ens föräldrar kan säga ibland är ”stirra inte”, och det gäller även här. Man stirrar inte. Där har varit gånger då jag ser att någon tittar på mina ärr, men på ett sätt som jag kan förstå eftersom jag själv lägger märke till sådant. Alltså att man ser ärren och sen fortsätter med sitt så att säga.

Sen är där gånger då folk har frågat om dom eller bara sagt att det är hemskt att jag mått så dåligt eller något liknande, och detta är jag också helt okej med. Det är skillnad att stå och viska om det och att faktiskt fråga mig eller prata med mig. Dock så är det en fråga som jag kan tycka svaret är självklart på. ”Hur fick du dom?”. Eftersom jag har så många ärr så är det väldigt tydligt att dom är självgjorda.

Olika sätt att hantera det på
Något som för många kan uppfattas som otrevligt och elakt är när folk skämtar om ens ärr. Och visst, det ska man helst inte göra. Man får respektera den personen som har ärren och hur den känner. Jag har däremot blivit extremt härdad även när det kommer till sådant. Jag har fått ta emot mycket fula skämt och kommentarer genom mitt liv. Och visst, jag blir fortfarande irriterad för folk borde veta bättre än så. Men det jag har lärt mig att acceptera är när äldre kan slänga ur sig skämt som ”har katten rivit dig?” eller ”ojdå har du hamnat under en gräsklippare?” eller något liknande.

För jag har lärt mig att förstå att äldre speciellt oftast inte vet hur dom ska reagera, speciellt om dom aldrig sett något sådant förr, och då kan deras sätt att hantera det på vara att skämta lite om det. Och det är helt okej, jag har förstått att folk kan bli chockade och alla hanterar det olika. Detta är dock något som mest förekommer bland äldre jag stöter på men som sagt, jag har då större förståelse för det eftersom psykisk ohälsa var något som inte togs upp förr i tiden så som det görs idag.

Ärr borttagning
Det finns flera olika behandlingar av ärr för att ta bort dom. Det är dock en lång process beroende på hur mycket ärr man har och det kan också vara smärtsamt och väldigt dyrt. Där finns sätt att kunna få hjälp med att kunna betala det, men på vilka sätt exakt kommer jag inte ihåg men det går säkert att kolla upp om man skulle vara intresserad av det. Jag har personligen valt att inte göra någon behandling. Jag har varken ork eller lust för det. Så jag får acceptera situationen som den är och det är jag helt okej med. Jag har lärt mig att tycka om mig själv, med mina ärr.

/Rebecca