Bild på ved

Bild på en stapel med ved

Okej. Jag ska faktiskt vara helt ärlig. Jag har inte varit den i familjen som hjälpt till så mycket – i alla fall i hushållet. Tidigare var det mest datorer och andra digitala saker jag hjälpte till med. Fram tills på senare år.

Jag gör vad jag kan
Jag tycker att jag ska i alla fall försöka göra det jag kan för att hjälpa till, samtidigt som jag vet mina begränsningar och också måste utgå från dessa. Till exempel när jag ska tvätta så får jag hjälp med att ta ner tvättkorgen eftersom den är alldeles för tung för mig att bära med kläder i. Nere i tvättstugan, tar jag hand det mesta med tvätten, slänger i och startar tvättmaskinen. Samma sak gäller när tvätten är klar. Då får jag hjälp med att ta upp tvättkorgen med ren tvätt till lägenheten.

Utifrån mina förutsättningar
Jag lagar inga hela måltider heller, och det beror mest på att köket inte är anpassat helt efter mina behov, trots att bor på ett LSS-boende. Däremot ska man aldrig vara rädd för att be om hjälp om man behöver, och jag brukar inte heller bli särskilt ledsen för att jag inte just kan laga mat. Däremot är jag med i andra delar av maten, till exempel inköp och planering, till och med hjälpa till att skära grönsaker.

Det fina med att hjälpa andra
Sist jag var hos pappa, så kom jag på mig själv att hjälpa till mer än vad gjort tidigare. Jag bar ut tallriken efter frukosten och plockade även in i diskmaskinen. För det flesta kanske det låter löjligt, men jag har tidigare när jag var yngre, varit rädd och tappa tallrikar, glas eller bara rädd att allt ska gå fel.

Att göra detta för att hjälpa pappa lite i detta fallet, ökade min självkänsla avsevärt mycket.

Vedhögen
Min självkänsla fortsatte, när jag gick ner till pannrummet i pappas källare och såg den gigantiska vedhög som låg där, som skulle staplas. Pappa hjälpte mig in över högen och berättade hur det skulle gå till. Allt skulle i slutändan vara staplat snygg och prydligt, och samtidigt som när jag staplade plockade pappa veden utifrån och körde ner i källaren med skottkärra i en ränna.

Att stapla veden, samtidigt som pappa och jag skojade vidare om allt möjligt som vi alltid gör, gjorde det bara ännu mer kul. Det var en känsla av att jag inte var ensam i att göra detta jättejobb, som att stapla i tre högar beroende på storleken om veden, innebar. Det var ännu mer tid med familjen. Pappa hade dessutom kastat in så mycket ved att jag dessutom var tvungen att stapla mig ut. Det var för mig en morot, ett mål. Jag visste att kunde jag ta mig ut utan att klättra över samma vedhög igen, så var jag färdig. ”Det här klarar jag” .

Som ett spel
Att bygga högen, bit för bit, var en utmaning som jag också såg som ett spel för mig själv. Ni som någon gång spelat Tetris, det där klassiska spelet som går ut på att stapla byggblock för att tjäna poäng vet vad jag menar. Att tänka så, samtidigt som jag skämtade med pappa och lyssnade på musik gjorde det hela mycket lättare.

Tiden gick, samtidigt som jag spelade Tetris på riktigt, och ungefär tre timmar senare kunde jag med enkelhet, och framför allt stolthet ta mig ut ur pannrummet. Där uppe i köket, stod min stolta far som hade påbörjat lunchen.

Färdigstaplad ved – och ökad självkänsla
Pappa var hur stolt som helst, och det gjorde mig jätteglad. Helt ärligt så kände det jättebra att kunna hjälpa till, utifrån mina egna förutsättningar. Det gör jag gärna om. Inte bara gav det pappa hjälp med att stapla veden, det gav mig ökad självkänsla. En känsla av att klara av något jag först trodde inte skulle gå så fort som det faktiskt gjorde.

Du klarar allt!
Jag ville med denna text ge ett exempel på hur jag hjälper till. Om du tvekar du kan hjälpa andra, så kan du alltid hjälpa andra – utifrån dina egna förutsättningar. Gör alltid ditt bästa.   Det gäller att hitta sånt som får en att må bra – även i om det som i mitt fall handlar om att hjälpa till med att skära grönsaker, ta tvätten, eller hjälpa min familj.

Små saker kan göra stor skillnad – inte minst för andra men också för dig och din ökade självkänsla.

/David