Bild: Emelie med hund

Hund och ägare med ryggen mot kameran tittar ut över horisont med blå himmel.

Att leva som gravt synskadad och rullstolsburen är svårt på många sätt, bland annat när det gäller att skaffa kompisar och komma in i en gemenskap. Jag har aldrig blivit mobbad i skolan på grund av mina handikapp, vilket jag är glad över. Däremot har jag känt mig osynlig för mina klasskamrater i många avseenden, vilket gjort mig väldigt ledsen. I den här artikeln kommer jag förklara hur det känts att vara den som folk struntat i eller inte lagt märke till. Jag kommer också berätta om vilka åtgärder som gjorts, och inte gjorts, för att förbättra min situation. I skolans värld pratas det mycket om att motverka mobbing, vilket naturligtvis är jättebra, men man glömmer ofta de barn och ungdomar som finns mittemellan. De blir inte utsatta för något, men får inte heller vara med i gemenskapen.

Lågstadiet och mellanstadiet
Under mina första år i skolan hade jag det väldigt bra. Jag hade en riktigt bra kompis som jag umgicks med både på skolan och efter skolan. Jag var inte den populäraste i klassen, men jag behövde aldrig oroa mig för att inte ha någon att vara med. När jag började sexan bytte jag skola, eftersom min första skola bara hade upp till femte klass. På den nya skolan kände jag nästan ingen, men det löste sig ändå.

Högstadiet
När jag gick över på högstadiet blev det betydligt svårare för mig. När vi blev äldre så började hierarkier i klassen växa sig starkare och det blev väldigt tydligt vilka som var de ”coola” och vilka som inte var det. Eftersom jag är handikappad placerades jag bland de mindre coola, för de flesta i högstadieåldern spelar tydligen ett handikapp enormt stor roll för om man kan vara cool eller inte. När vi satt i klassrummet eller i aulan så satte sig de flesta ett par solar bort från mig och det var ytterst få som ville sitta bredvid mig. Det kanske är ett litet problem, men jag kände mig bortvald och det gjorde lika ont varje gång.

En bit in på högstadiet började några nya tjejer i klassen, vilket gjorde min situation ännu svårare. De var otroligt populära, och de flesta av mina kompisar ville hellre umgås med dem än med mig. Många gånger när jag stod i korridoren och pratade med någon av mina kompisar så kom de fram och hälsade. Inte på mig dock, utan bara på min kompis. De hade fester där de bjöd mina kompisar men inte mig, och på rasterna planerade de dessa fester, när jag satt bredvid och önskade att jag någon gång fick bli bjuden. De fick mig verkligen att känna mig osynlig. När vi skulle äta lunch gick de ofta iväg från mig. Jag skyndade mig så mycket jag kunde, men som rörelsehindrad tar vissa saker längre tid, men ingen hänsyn togs till det. Efter lunchen gick de återigen före mig och sedan gick de upp för trappan, dit jag inte kunde följa med. Idag önskar jag att jag hade vågat säga ifrån, men när jag redan kände att jag var i underläge så hade jag inte styrkan att göra det. Sorgligt nog så tror jag att många kan känna igen sig i dessa situationer och jag förstår inte hur en människa kan bete sig så mot någon annan. Att man inte förstår att vem som helst blir ledsen av att bli ignorerad, bortglömd och utfryst.

Gymnasiet
När jag började gymnasiet så trodde både jag och mina föräldrar att det skulle lösa sig för mig. Jag skulle börja i en musikklass, alla skulle ha ett gemensamt intresse och folk skulle vara mognare än på högstadiet. Tyvärr blev det inte riktigt så. I min gymnasieklass fanns det ingen som var så utstuderat taskig mot mig som på högstadiet, men det var långt ifrån bra ändå. När jag började ettan bildades det snabbt grupperingar i klassen och lika snabbt hamnade jag utanför. Det var nästan aldrig någon i min klass som kom fram och pratade med mig, och på grund av min synnedsättning hade jag svårt att själv gå fram till dem. Synskadan var det första jag berättade om när jag började i klassen, men antingen så glömde de det, eller så ville de helt enkelt inte umgås med mig. Under den första delen av min gymnasietid försökte jag så gått jag kunde att bli en del av klassen. Jag åt lunch med dem, men när de hade ätit upp så gick dem, och där satt jag kvar, ensam. När jag kom hem från skolan frågade mina föräldrar alltid hur jag hade haft det. Ibland kunde jag svara ”Det var bra, idag var det någon i klassen som hälsade på mig”.

Jag satt så många gånger ensam i korridoren eller i klassrummet och tittade i min mobil. Jag ville inget hellre än att vara en del av klassen, men det blev aldrig så. Många gånger kände jag att mina klasskamrater inte brydde sig om när jag kom eller gick, en känsla som var så jobbig.

Många människor tar förgivet att alla barn och ungdomar har kompisar i klassen, något som blev väldigt tydligt för mig under Coronapandemin. Mina tre sista månader på gymnasiet skedde på distans, vilket ledde till att jag ofta fick frågan om hur jag tyckte det gick att studera hemma. Jag brukade svara att det gick bra, men att jag saknade skolan. Flera gånger fick jag höra svaret ”Ja det är klart att man saknar klasskompisarna”. Nej, jag saknade lektionerna, lärarna och framför allt min assistent, men inte min klass. Jag tror att utanförskap i klasser är betydligt vanligare än vad många tror, och jag blev ledsen när jag fick dessa kommentarer. Jag är väl medveten om att personerna som sa det inte menade något illa, men det blev en påminnelse om att jag inte var en del av något som så många tog förgivet.

Jag vill pointera att både på högstadiet och gymnasiet så hade jag vänner i skolan, men de gick ofta i en parallellklass eller i en annan årskurs, vilket gjorde att vi inte kunde umgås när som helst under skoldagen och de kunde inte förändra klassrumssituationen. Jag vill att alla som ville umgås med mig i skolan ska veta hur glad jag är över det. Det fick mig att känna mig lite mindre ensam, och jag hade för det mesta någon att luta mig mot när jag verkligen behövde det.

Insatser för att motverka utanförskap
Under min skoltid upplevde jag att lärarna gjorde alldeles för lite för att motverka utanförskap. När jag gick på lågstadiet hade vi Olweus, vilket var en slags antimobbningslektion. Men när vi blev äldre slutade man med det, varför då? Mobbing och utanförskap är lika vanligt förekommande på högstadiet som på lågstadiet, och där kan det till och med vara mycket grövre.

I slutet av tvåan på gymnasiet kom kuratorn till vår klass för att prata om utanförskap och hur vi fungerade som klass. Detta var inte en åtgärd som gjordes för min skull, men jag kände mig ändå väldigt träffad. Vi pratade bland annat om uppmärksamhet. Kuratorn berättade att alla blir glada av positiv uppmärksamhet, ingen mår bra av negativ uppmärksamhet, men det värsta är att inte få någon uppmärksamhet alls. Det var precis så det kändes för mig. Jag fick nästan ingen uppmärksamhet av mina klasskamrater, vilket fick mig att känna mig osynlig. Medan jag satt på lektionen och det kändes som att kuratorn pratade om mig, så bad andra elever om att vi skulle få sluta. Lektionen var onödig och det fanns ändå ingen i klassen som kände så.

Denna lektion hölls som sagt i slutet av tvåan, vilket innebar att alla hade glömt bort det över sommarlovet och sedan togs det inte upp igen till hösten. Mobbing och utanförskap måste man jobba med hela tiden. Även om kuratorn hade jobbat mycket mer med min klass så tror jag inte den hade gått att laga. Vi hade varit så splittrade i två år, så det var helt enkelt för sent.

Olweus är ett ämne som man ALDRIG ska sluta undervisa i, det är lika viktigt i alla åldrar. Jag tycker också att lärare borde anstränga sig mer och försöka se vilka grupperingar som finns i deras klasser, samt vilka elever som inte tillhör någon grupp. Jag tror också det vore bra om lärarna höll lite extra koll på de elever som på något sätt avviker från normen, eftersom dessa elever ofta har lättare att hamna utanför. Jag har haft lärare som har sett hur situationen i mina olika klasser har varit, men de har inte varit många. Jag vet inte om det har med okunskap eller osäkerhet att göra, men oavsett så måste det ske en förändring. Man kan inte tvinga folk att umgås med varandra, men när man är på en skola eller arbetsplats så tillhör det rent hyfs att vara trevliga och hälsa på varandra. Min upplevelse av skolan är att den är alldeles för slapp och jag tycker inte det är fel att ställa krav på eleverna.

Lärare, assistenter och föräldrar
Även om klassen är en stor del av ens vardag när man går i skolan, så finns det som tur är andra människor omkring en. Under skoldagarna, framför allt under gymnasietiden, så var min assistent och mina lärare otroligt viktiga för mig. De hälsade alltid på mig, frågade hur jag mådde och hur helgen hade varit, något mina klasskamrater väldigt sällan gjorde. Ofta åt jag och min assistent lunch tillsammans med lärarna och vi hade alltid lika trevligt tillsammans. Jag är så glad att jag hade en så underbar assistent mina sista år på gymnasiet. Hon förstod mig och vi hade så roligt tillsammans. Utan henne vet jag inte om jag hade orkat gå till skolan de sista månaderna.

När jag kom hem från skolan fanns mina föräldrar alltid där och frågade hur jag hade haft det. Ibland hade det varit bra och då kunde vi gå vidare med något roligt. Ibland var jag arg på min situation, och då lyssnade de på det jag hade att berätta. Tyvärr var jag ofta ledsen när jag kom hem från skolan. Även om jag hade en helt fantastisk assistent så hade jag svårt att acceptera min situation i klassen, och att jag aldrig hade blivit en del av gemenskapen. När jag kom hem fick jag gråta ut i en tröstande famn, vilken tur jag har som har en så fin familj.

Detta var en kort sammanfattning av min upplevelse av utanförskap i skolan. Det finns så många lager i detta, men om jag skulle ta upp allt så hade denna artikel blivit en roman. Tårarna har bränt bakom ögonlocken medan jag suttit och skrivit detta, det är så många tråkiga minnen som kommer upp till ytan igen. Mitt självförtroende fick sig en törn både en och två gånger under min skoltid. Jag tycker att detta är ett väldigt viktigt ämne att ta upp, eftersom utanförskap är ett stort problem i skolans värld. Jag hoppas att såren efter dessa år kommer läka så småningom, även om det kommer ta tid. Jag blev sårad så många gånger och känslan av att vara osynlig för sina klasskamrater hoppas jag aldrig att jag behöver uppleva igen.

/Emelie