Om knappt två månader fyller jag arton år. Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte hur jag ska känna om det hela. För det känns egentligen inte som att jag är så gammal. Utan det känns mer som att jag fastnat i ett stadie mellan 14-17 år. Kanske är det för att det var i den åldern som jag började må sämre på en grövre nivå. Där jag började stanna hemma mer och ville inte göra någonting alls. Där jag började tappa intresset för dom saker jag förut tyckt så mycket om och fortfarande gör och gjorde fortfarande då fast det låg mer gömt i bakgrunden för orken och motivationen fanns inte där. Men nu ska inte denna artikel handla om hur jag mådde förr och hur gammal jag känner mig, utan den ska handla om vuxenpsykiatrin och vuxenhab.

Bilden föreställer ett väntrum med tre tomma stolar.

Bilden föreställer ett väntrum med tre tomma stolar.

Så hur känns det?

Det är en bra fråga. Med åren har jag varit mycket på barnhabiliteringen, både för att få hjälp med mina behov pga mina diagnoser men även varit med i grupper för ungdomar med diagnoser. Tack vare habiliteringen har jag träffat en av mina bästa vänner. Och jag har även lärt mig en hel del om mina diagnoser. Jag har även fått hjälp med mina sömnproblem hos habiliteringen.  

Så med åren har jag blivit van vid byggnaden och dom intryck som jag får där, samt blivit van vid personalen jag får träffa där. Jag är otroligt tacksam för allt habiliteringen har gjort för mig och min familj och på så sätt kommer det vara jobbigt att behöva flytta över till vuxenhabiliteringen. 

När det kommer till vuxenpsykiatrin vet jag inte riktigt hur jag känner överhuvudtaget.  När det kommer till att prata om mina känslor, självskadebeteende och allt sånt så kräver det att jag litar en del på en person. Men jag får hoppas på det bästa, för trots allt så kan jag inte ändra på min ålder.