Den första diagnosen

Jag var mellan 8-9 år gammal när jag fick min första fastställda diagnos, svår adhd. Jag hade också autistiska drag. Jag satt och spelade Playstation i min brors rum när mamma kom och förklarade för mig att jag hade något som hette adhd och autism.

Eftersom min mamma hanterade situationen så bra så är det för mig personligen inget stort eller dramatiskt minne. Vi satt ner och hon förklarade lugnt att det finns en anledning till varför jag mått så dåligt och varför saker har varit så jobbiga för mig både i skolan och i vardagen. Jag tror inte jag förstod så mycket, men det var äntligen möjligt för mig att kunna få hjälp med allt det jag kämpat med sen jag föddes. Det första steget var att börja prova oss fram med mediciner för att se om det kunde hjälpa mig.

Den andra diagnosen

Jag spenderade två veckor på akutavdelningen på barnpsyk i Eskilstuna när jag var 10, skulle fylla 11 år. Efter den vistelsen fick jag diagnosen Aspergers och efter det fick jag nya mediciner och åkte på regelbundna besök till Bup. Den här tiden var så kaotisk för mig, så det är svårt att säga att det underlättade för mig just då att få mina diagnoser på papper. Jag förstod ju inte så mycket just då om mina diagnoser och vilken sorts hjälp jag kunde få tack vare dom om man kan säga så. Jag visste bara att jag var udda och att jag behövde mer hjälp än andra i min ålder med saker och ting.

Dagens läge

Idag är jag oerhört tacksam för att ha blivit utredd och diagnostiserad som barn och att jag fick så mycket hjälp tidigt i livet.

Det är inte förrän man vet vart någonstans man har ett brutet ben som läkaren vet vad som behöver göras för att läka benet. Samma sak med diagnoser och psykisk ohälsa, för man kan inte få rätt hjälp och rätt medicin förrän man vet vad man behöver medicin för. Men intressant nog så trots när ens ben har läkt så kommer man alltid att kunna se att där har varit en fraktur. Samma sak med diagnoser och mediciner. Mediciner hjälper, men det tar inte magiskt bort vartenda spår av ens psykiska ohälsa.

Det har hjälpt mig att lära känna mig själv även om det tog sin tid innan jag förstod vissa saker. Jag är idag väldigt medveten om hur mina diagnoser påverkar mig och min vardag och varför saker och ting i min barndom och ungdom var så fruktansvärt svåra.

Men hade jag inte fått veta vad som orsakade detta så hade det definitivt inte gjort saker lättare. Att veta att det finns en anledning till mina svårigheter är skönt på så sätt att jag inte känner att jag är ett helt hopplöst fall. Jag har helt enkelt diagnoser som gör att jag inte reagerar eller hanterar saker på ”vanliga” sätt.

Jag behöver mer tid på mig att ta till mig, begrunda och slutligen förstå saker och jag behöver mycket vila därefter. Oftast psykiskt. Det är inte lätt att hantera de biverkningar som dessa diagnoser ger mig, men jag lär mig mer och mer om mig själv och fortsätter försöka hantera det på bästa möjliga sätt.

Visst, livet är inte lätt idag heller och jag får kämpa mer med vardagen och mig själv än många andra. Jag tar fortfarande mediciner varje dag som underlättar, men som jag förklarade innan så kan inga mediciner ta bort ens dåliga mående till 100 %.

Det positiva i allt!

Något so

Rebecca står på en strand och tittar ut över havett

Rebecca står på en strand och tittar ut över havet

m är värt att tänka på när man får en diagnos, speciellt om man får den i vuxen ålder är att nu kan man äntligen få svar på saker och ting. Varför man uppfattats av andra på vissa sätt, varför man har känt sig annorlunda och varför man mått så dåligt. Och man kan nu också påbörja rätt behandling anpassad efter just dina diagnoser. Det är en resa värd att ta sig igenom.

/ Rebecca