Bild: En bild som visar Rebecca som luktar på en bukett med blommor

En bild som visar Rebecca som luktar på en bukett med blommor

När jag minst anade det
Jag har för ett tag sedan skrivit en text om förhållanden och att det kan vara svårare för oss med diagnoser, handikapp och förståndshinder att hitta någon. Eller hitta den rätta helt enkelt. Nu är det inte alla som vill gifta sig och det är helt okej. Jag utgår från mina egna personliga åsikt. Jag har nämligen träffat någon. Någon som har samma mål och tankar angående framtiden som mig, och som inte blir illa till mods på grund av mina ärr eller min historia med dåligt mående.

Han kom in i mitt liv för över tre år sen, men vi har bara varit vänner under den tiden. Sen helt plötsligt så blev det att vi började prata mer och om lite djupare saker och tankar. Sen blev jag frågad om jag ville gå på en dejt, och detta var minst sagt något som hände när jag minst anade det. Jag hade nämligen gett upp att försöka hitta någon och bestämt mig för att jag faktiskt kan klara mig själv riktigt bra. Och om först och främst jag, och sen någon vill bli tillsammans med mig så kommer det väl någon gång i framtiden. Men jag hade inga stora förväntningar. Han ändrade dock på det.

Att känna sig älskad
När man aldrig innan fått känna sig älskad av någon (romantiskt sett) eller aldrig känt sig respekterad så är det något som känns fantastiskt när man faktiskt, genuint, blir det av någon. Mina ärr bryr han sig inte om och han förstår att jag har svårigheter och han älskar mig oavsett. Vi kämpar på tillsammans när det är jobbigt för vi är ju ett team. Vi vet att vi finns där för varandra. Och när där är saker som jag har svårt för på grund av min asperger och adhd så blir han inte arg eller sur på mig.

Något som till exempel att gå på konserter. Det är något han tycker väldigt mycket om men det är för jobbigt för mig att kunna hantera folkmassor och alla höga ljud. Men då kan han ju åka med ett gäng killkompisar istället, så kan jag ha en lugn kväll hemma. Man kan liksom komma fram till lösningar utan att bråka. För varken jag eller min pojkvän är speciellt glada för konflikter. Så något vi gör väldigt mycket är att prata med varandra. Hur man känner och hur man mår, vad man tänker på. Kommunikation är jätte viktigt för oss. Jag har ju lite svårt att läsa kroppsspråk och människor i övrigt ibland, men han hjälper mig att förstå genom att helt enkelt berätta för mig hur han mår och allt det andra. Det är jag jätte tacksam för.

Kom ihåg
Jag trodde aldrig jag skulle kunna hitta någon som kunde älska mig trots mitt yttre och dåliga mående. Någon som kan se det goda i mig istället för att fastna i det som mina diagnoser är, samtidigt som han respekterar mina svårigheter och mina gränser. Och om jag kan hitta någon som denna man, då kan vem som helst träffa den rätta oavsett diagnoser, handikapp och andra svårigheter. Kom ihåg det!

/ Rebecca