Bild: Pixabay - folk på en stationAtt åka buss och tåg ensam kanske inte är ett större problem för alla andra, men för en människa med social fobi är det lite jobbigare än det borde vara.

Jag kan inte riktigt minnas första gången jag åkte helt ensam kollektivt, men när jag började på en skola i en annan stad så var jag tvungen att åka ensam dit och hem,  för jag kunde ju inte sitta med mina föräldrar på tåget vartenda dag. Jag minns att jag och min pappa åkte sträckan dit och hem tillsammans några dagar innan skolan börja, för att jag skulle veta var jag skulle hoppa av och på. Redan där och då var jag nervös inför hur det skulle bli. Då dagen kom och jag skulle åka till skolan för första gången ensam, så blev jag inte så ensam som jag trodde. Min gamla lärare – även favoritläraren – skulle jobba på förskolan i närheten av min skola och åkte tillsammans med mig ett tag iallafall och det gjorde det lättare för mig.

I början var det som värst, men jag började vänja mig och det blev mindre jobbigt. Tills den dagen kom och jag slutade åka till skolan, som jag pratar om i andra artiklar. Med tanke på att jag var borta så länge från skolan och verkligheten, var det svårt att börja åka kollektivt igen. Till en början kunde jag inte ens ta mig till skolan med buss och tåg, utan min mamma fick åka med mig.

Än idag så är det jobbigt att åka kollektivt, men jag klarar av det.
Såklart hoppas jag att i framtiden kunna klara av att åka kollektivt utan problem.

/Linnéa