Bild på Emelie med rullator

Bild på Emelie med en rullator

Hur lätt är det egentligen att acceptera sina handikapp? Jag försöker tänka att mina handikapp bara finns där och att jag helt enkelt får leva med det, men ibland är det inte så lätt. Den senaste tiden har jag börjat fundera över om jag verkligen lärt mig att acceptera den jag är och att jag har svårigheter med vissa saker. I den här artikeln kommer jag ta upp vissa situationer där jag insett att jag inte är så förstående mot mig själv som jag borde vara.

Att visa sina handikapp inför nya människor
Något jag märkt de senaste åren är att jag tycker det är svårt att visa mina handikapp för nya människor, jag blir nervös och vågar inte vara mig själv fullt ut. En situation när min synnedsättning märks väldigt tydligt är när jag ska äta. För det första lutar jag mig fram och tittar nära på maten, men jag behöver också känna mig fram när jag ska äta. Inte på själva maten, men jag famlar ofta en del innan jag hittar exempelvis ett genomskinligt glas eller en sked i en tekopp. Jag vet att detta inte är något som varken jag eller någon annan borde bry sig om (jag gör ju bara det för att jag behöver), men jag upplever det ändå som en obekväm situation, jag vill ju bara kunna bete mig som alla andra.

Detta är dock något jag jobbar på, framför allt försöker jag våga fråga om jag inte ser något på matbordet. Har jag väl vågat fråga det så förstår personen i fråga ungefär hur dåligt jag ser och då tycker jag inte att det känns lika obekvämt längre.

När man träffar nya människor är det många som vill hälsa genom att ta i hand, vilket kan leda till problem för mig. Jag har skrivit om detta tidigare i min artikel ”Ibland blir det bara fel”, men jag tänker skriva lite kort om det i denna artikel också. Det händer allt för ofta att personer sträcker fram handen till mig och jag inte tar den eftersom jag inte ser. Likadant är det om någon vinkar till mig. Personen i fråga står då förmodligen en bit bort, vilket gör det omöjligt för mig att se varken personen eller dennes vinkande hand. Personer som känner mig vet att jag aldrig skulle ignorera någon med flit, men när det gäller nya människor som varken känner mig eller mina handikapp så är det en helt annan sak. Jag kan inte hjälpa att jag inte ser, men det är tråkigt att min synnedsättning gör att många människor tror att jag är ”fin i kanten” eller bara allmänt otrevlig.

Sociala medier skapar ideal
I dagens samhälle är sociala medier en del av mångas vardag, mer eller mindre. Eftersom jag tycker mycket om att fotografera så har Instagram blivit ett slags digitalt fotoalbum för mig, där jag kan dela med mig av både bilder jag själv tar och bilder på mig själv. Jag tycker det är roligt att hålla på med sociala medier, men den senaste tiden har jag reflekterat över något. Om man skrollar igenom mitt Instagramflöde och letar efter bilder där min rullstol syns, så kommer man inte hitta speciellt många. Jag väljer oftast att lägga ut bilder på bara mitt ansikte, bilder där jag sitter på en annan stol eller bilder där jag står och lutar mig mot något. Tidigare har jag inte reflekterat över det, men nu börjar jag inse hur onaturligt det är att jag står upp på 95% av mina Instagrambilder, när jag i själva verket sitter ner 95% av min vakna tid. Jag skäms verkligen inte över min rullstol, men när jag själv får välja så tar jag hellre mina bilder utan den. Kanske beror detta på att jag tidigare varit i stort sätt helt gående, och det är inte så lätt att acceptera att ens handikapp successivt blir sämre. Då blir sociala medier en fristad där jag själv kan bestämma hur mycket mina handikapp ska synas.

Med detta sagt vill jag pointera att jag uppskattar personer som visar sig precis som de är i sociala medier, det är så modigt att stå emot de ideal som finns. Jag vill också rekommendera alla, men framför allt personer som sitter i rullstol, att gå in och följa @natalieerikssonss på Instagram. Hon är en influenser som lever med en CP-skada och visar sig själv och sitt liv precis som det är, det är beundransvärt. Sociala medier skapar extrema ideal som vi alla vet, och helt ärligt, hur många influensers med synliga handikapp finns det i Sverige? Och hur många TV-reklamer innehåller personer med funktionshinder? Inte speciellt många, vilket vi borde ändra på. Alla ska kunna visa sig precis som de är utan att känna att de sticker ut från normen på ett negativt sätt.

Nu kvarstår frågan om jag accepterar mina handikapp. Svaret är nej, men jag jobbar på det.  Att leva med ett dubbelhandikapp som jag gör är verkligen inte lätt och det vill jag inte sticka under stolen med. De problem jag tagit upp i den här artikeln är små petitesser jämfört med andra problem som jag och många andra handikappade tampas med varje dag, men i denna artikel ville jag dela med mig av dem. De är trots allt också en del av min vardag, och vi behöver prata om dem också.

/Emelie