Bild: Balansera på en stenJag har levt med min CP – skada i 20 år. Jag har därför lärt mig hur jag ska hantera det. Jag har lärt mig ta mig runt själv, lärt mig ta mig upp på fötter gång på gång när jag tappar balansen. För mig är det vardag och något jag är van vid.

De personerna som är närmast mig är också vana vid att jag tappar balansen och de vet också hur de ska hantera det och framför allt hur jag vill att de ska göra för att hjälpa mig.

Sedan finns det ju alltid människor i ens liv som faktiskt är där, men inte så nära. För de är det inte lika vanligt att jag till exempel tappar balansen. Då får jag istället stå ut med att människor kanske springer fram till mig som om de skulle springa från en bomb. De tar för givet att jag behöver hjälp, så de springer fram och tar tag i mig, drar mig upp från marken, istället för att fråga hur det gick och om jag faktiskt behöver hjälp.

Ibland känns det som att människor bara tror att de kan kasta runt med mig lite som de själva vill. De tar liksom för givet att jag inte klarar saker och ting. Jag klarar mig precis lika bra som en person utan ett funktionshinder, bara på mitt egna sätt istället för hur alla andra gör det.

Människor har en tendens att överdriva så fort jag tappar balansen. De beter sig som om att jag kommer dö eller något.

Jag vill klara allt själv, jag kan klara allt själv, jag ska klara allt själv.

/Amanda