Bild på en kundvagn

Bilden visar en ensam kundvagn på stenplattor och i hörnan av en betongvägg

Jag inspireras ofta till att skriva artiklar om saker som inträffat i mitt vardagsliv, och oftast de oförutsedda händelserna.

För ett tag sedan skulle jag  gå till affären och handla mat för att jag behövde fylla på min kyl och frys. (en till synes vardaglig och enkel syssla)
Energin var på topp när jag gav mig iväg till det närbelägna ICA-butiken här i Landskrona, men när jag kom in innanför dörrarna blev känslan någon helt annan, jag tömdes på den lilla gnutta energi jag hade.
Stressen tog tag i mig i likhet med en irriterad småbarnsmamma febrilt försöker hålla koll på sitt barn som springer överallt det inte får och samtidigt slutar lyssna på tilltal. 

Inte nog med att jag upplevde ICA-butiken som ganska trång och liten, där sprang också stressade människor överallt. Intrycken i mitt huvud och allt det som hände runt omkring mig samtidigt som jag skulle hålla koll på min permobil så att jag inte körde på någon så skulle jag koncentrera mig på att även orientera mig i en butik där jag knappt varit tidigare.

Allt detta blev bara för övermäktigt så att när jag kom fram till kassan sedan så kortslöt det sig direkt, säkert 4 gånger tog det innan mitt kort medgavs.
Orsaken?,  för lite pengar på kortet trots att jag fixat den exakta summan på exakt rätt plats innan jag gick in för att handla.

Hela vägen hem sedan gick jag och förbannade och röt åt mig själv eftersom jag tänkte att “alla andra kan ju gå i matbutiker så varför kan inte jag”?
Alla andra kan men inte jag”?
Varför är stress och intryck så pass påtagligt för just mig så att jag känner att “jag klarar inte det här?”
Jag var helt slut av både intrycken och stressen,  Jag kände ett stort missnöje över mig själv samtidigt som jag var väl medveten om att jag hade assistent med mig och jag tycker att det kan vara riktigt svårt att förklara för den som jobbar att det i de  situationerna  inte är den jag är arg på  utan att det istället är min stress som talar och att de därför inte ska ta åt sig.

Hur kan de säkert lita på att jag inte är arg på de och hur ska de säkert kunna veta att de inte ska ta åt sig bara för att jag säger att de inte ska göra det? Människor tar ju åt sig, det är svårt att inte göra det när någon fräser och snäser bredvid en  Samtidigt så är jag bara en människa och jag har också rätten att agera och reagera.

Jag har pratat med mina assistenter i omgångar och när de uppkommer hur vi tillsammans ska arbeta för att lösa  den här typen av problem. Det finns ju en mängd olika lösningar på problem bara man kan prata om de så att man kan hitta de.

En lösning för mig att verkligen eliminera liknande situationer framöver är kanske att i alla fall under en period skippa matbutikerna överhuvudtaget och kanske istället beställa maten online eller via matkasse vilket jag verkligen funderar på att prova. 

/Elin