Sommarbild med David

En bild på David med stort leende och en keps

När jag var mindre kunde jag aldrig föreställa mig att jag, en dag skulle sätta mig på ett tåg upp till Stockholm, för att uppleva storstaden.

Förberedelser
Resan var bokad sedan en vecka tillbaka, dagen då det var dags hade kommit och jag skulle åka klockan 16.22. Jag hade i flera månader pratat med en person som jag äntligen skulle skulle få träffa. Av respekt till den personen så tänker jag inte nämna denna vid namn. Jag hade sedan innan också pratat med ett par andra vänner, som är betydligt mer resvana på egen hand än vad jag är, som skulle hjälpa mig på. Så i vanlig ordning när jag ska iväg så begav jag mig till Lund Centralstation, där mina vänner mötte upp mig. Klockan var nu bara ett par timmar. På den här tiden skulle jag hinna handla någon form av mat samt sätta mig på tåget. Vilket spår, vilket tåg, och vilket sittplats som gällde för mig visste jag redan, så nu var det bara maten kvar. Jag gick tillsammans in med mina vänner in i en mataffär vid stationen, och jag köpte mig en skål med sallad ur en salladsbar i butiken.

Sen var det bara att ta sig till rätt plats, men vid det här laget hade det börjat ösregna, och att gå med kryckor utomhus i regn är inte det lättaste. Jag sprang verkligen för allt vad jag hade och jag antar att det måste ha sett ganska roligt ut, med tanke på mitt funktionshinder. Men det fast ingen tid att förlora, så det struntade jag fullständigt i.

Utan större problem hittade vi till rätt spår, och sen var det bara att vänta… Förväntningarna började byggas upp… Jag skulle till Stockholm! Helt själv…

Äntligen!
Några minuter senare kom tåget äntligen, och jag började återigen springa som aldrig för. Mina vänner försäkrade mig om att tåget inte skulle åka iväg utan mig. Nu vart bara det stora problemet att komma på tåget. Det var en ganska hög kant men det gick. Sen hör jag mina vänner skrika något bakom mig i lite panik: Jag tittade ner på mina kryckor, vars gummifötter jag visste var lite lösa tack vare regnet. En av de var borta! Jag hade tappat den på spåret! Däremot drevs jag inte av någon större panik. Eftersom jag gått på kryckor i flera år så var detta inget nytt – snarare hände detta hela tiden. Jag var bara glad att jag var på tåget, hittat min plats och var på väg till storstaden

Andra reflektioner
Så här i efterhand är jag jätteglad att jag bestämde mig för att åka iväg, även om jag inte visste precis vad det innebar att göra det. En sak vet jag – allt löser sig till slut och det gjorde det denna gången också. Ibland behöver man bara ge sig iväg. Ibland behöver man bara våga lite. Jag skulle med stor säkerhet säga att det också stärkt mig som människa och mitt självförtroende väldigt mycket. Det visar också att jag faktiskt klarar saker på egen hand, utan mer hjälp än nödvändigt. Hjälp som jag får från mina vänner, vilket jag är sjukt tacksam för.

Tack!

/David