Bild: Tjej i rullstol

En ritad bild av en tjej som sitter i en rullstol

En hel sommar har nu gått mot sitt slut och jag får säga som jag tycker att man brukar säga när man ska summera sommaren “det har gått så fort”.  Trots att det här året på ett privat plan hittills varit helt galet och knasigt så har jag fått en mycket bättre sommar än jag haft på länge.

En väldigt bra sommar
Sommaren 2022 har jag fått erfara något nytt. Sommarvikarier hade jag inte förra sommaren utan bara mina föräldrar men i år fick jag möjlighet att anställa. Det känns ibland lite krångligt som jag också uttryckt i poddar osv att  mitt liv på sätt och vis är någon annans jobb. Även om jag inte brukar tänka på det så speciellt ofta så blir detta på sätt och vis mer “kännbart” under sommartid. Det är då semestrar ska planeras och personer som jobbar ska vara långlediga. (Naturligtvis gäller detta även mina assistenter)

Då började vi planera inför sommaren
Redan i Januari började vi planera för att jag skulle kunna få in sommarvikarier i sommar för att det i största möjliga mån skulle kunna ha några som skulle kunna täcka upp eventuella luckor och måhända, sjukdomsfall. 

Det  är så mycket som måste “klaffa” och gå ihop sig för så många människor så att därför behövde det planeras i tid så att det fanns gott om marginal.

Stora svårigheter med att hitta vikarier
I år har det dessutom varit väldigt svårt för många (iallafall på mitt bolag) att hitta vikarier,  naturligtvis var jag lite nervös inför detta, som alltid när man ska träffa nya människor. Man vet liksom aldrig utgången av det hela och det är ganska påfrestande att lämna ut sig och dela med sig av sig själv till någon som man inte vet att man kan ha full tillit till. Tyvärr hade jag en sådan situation ganska nyligen,. Något som jag  verkligen trodde  skulle fungera jättebra visade sig sen inte göra det och det är både ledsamt och skär i ens hjärta att behöva göra någon annan ledsen när man själv känner att det inte fungerar längre.

En “skepsis” som växer av ett brutet samarbete
Det är just sådana händelser som späder på min skepsis mot nya människor som jag träffar och kan känna att jag till en början kanske har svårt att öppna upp mig vilket nästan är ett krav när man är i min situation.  

En annan rädsla specifikt när det kommer till sommarvikarier var att jag skulle fästa mig så mycket vid att ha de här så att jag skulle sakna de sedan. Vilket högst troligt kommer att hända och det känns lite jobbigt på sätt och vis,  samtidigt så  inser jag  att jag har haft en otrolig tur i sommar vilket jag inte kan uttrycka tacksamhet nog för.

En av tjejerna  känner jag sedan tidigare vilket känns som en enorm “lyx”.  Att liksom slippa allt det där “lära-känna-snacket”, (fast ibland kan det såklart  vara trevligt att lära känna nya människor också)

Sommarens stora lärdom
En viktig detalj  som jag också  lärt mig i sommar är att jag fått ett  nytt perspektiv på en sak: Det är att en persons mognad sitter inte i åldern utan det är personlighetstypen som avgör. 

Min första hela sommar i lägenheten med  ett “sommarteam” som har fungerat utomordentligt och förträffligt har varit fantastisk. Ibland tänker jag att bara det att det finns ett yrke som heter “personlig assistent” och som går ut på att hjälpa andra människor är helt fantastiskt och när allt fungerar så bra som det gjort i sommar  känner jag  mig privilegierad som får vara en del av det.

/Elin