Jag har länge funderat på att göra en intervju med mamma angående hur jag var som barn, hur man märkte av mina diagnoser osv… Och nu är den äntligen här! Jag vill tacka mamma för att ha ställt upp och tagit sin tid på att svara på dessa frågor.

Beskriv mig som bebis, var jag annorlunda från min syster som bebis?

Fotot föreställer Linnea som litet barn. Hon står i trädgården och vattnar rabatten.

Fotot föreställer Linnea som litet barn. Hon står i trädgården och vattnar rabatten.

Jämfört med Olivia ( min syster ) så var du mycket lugnare. Du liksom bara hängde med överallt. Kanske var det för att jag var mycket säkrare som mamma efter två barn före dig. Redan som bebis var du lite butter och du älskade mat.

Hur var jag som barn? Funderade du någon gång på om jag fungerade “ annorlunda “ jämfört med andra jämnåriga?
Som barn var du ganska lugn, älskade att leka med djur och rada upp dem. Jag tyckte inte att du var annorlunda från dina kompisar. Men när det var dags att börja på stora avdelningen på dagis var ni två som fick stanna kvar på småbarnsavdelningen. Man sa att det berodde på att det inte fanns platser för alla på stora avdelningen. Givetvis var ni med i all verksamhet för fyraåringar. Men då var jag lite orolig att det berodde på något annat, men dagis personalen sa att det inte var så.

Om du tänker tillbaka till när jag gick på lågstadiet/mellanstadiet, är det något speciellt minne som dyker upp då?
Inför start i förskoleklass gjordes lite tester på dig av skolan för att se om något stack ut. Detta gjordes på grund av din systers svårigheter. Men allt var som det skulle och du har varit duktig och hängt med i skolan. Du hade inte jättemånga kompisar men några stycken så jag upplevde det inte som att du var ensam och utstött. Men jag vet att där var händelser där några barn var taskiga och behandlade dig illa. Du upplevde det som mobbning har vi förstått senare, så fullt möjligt att jag inte insett vidden av problemet för det hände så mycket kring din syster då. Detta är något jag har dåligt samvete över. Hela din skolgång har du haft mycket frånvaro, magsmärtor, huvudvärk m.m. Vi tog dig till läkaren men man hittade inget fel. Men eftersom du hängde med så bra i skolan trots hög frånvaro och presenterade bra så misstänkte man inte att något var fel.

När märkte du att jag kanske hade en diagnos? Vilka tankar hade du kring det?
I årskurs 7 började det bli tydligt att du avvek från det som är “ normen “. Bland annat blev det tydligt att du var väldigt orolig över mig och behövde smita ut på toa mitt under lektionerna för att ringa mig om konstiga små saker. Du blev deprimerad och tillslut gick du inte till skolan alls. Jag var väldigt orolig för att du mådde så dåligt och hade dåligt samvete för att jag lagt så mycket tid på din syster att jag missat dig. Jag var också orolig för att det skulle ta lång tid innan du fick rätt hjälp. När du fick dina diagnoser, då var det en “ lättnad “, en bekräftelse på att mina misstankar var rätt. Jag visste också att nu kommer du få mer och rätt hjälp från vården.

Vad är dina tankar och känslor kring att jag har mina diagnoser, idag?
Du har många starka sidor och förmågor så jag är övertygad om att med rätt stöd och hjälp och anpassningar så kommer du ha ett bra och välfungerande liv. Men sen samtidigt så är det en stor sorg att du periodvis mår så dåligt psykiskt. Jag har också dåligt samvete över att det tog så lång tid innan vi upptäckte att något var fel och då sökte hjälp för det. Men jag är så stolt över dig, du är en sådan fighter och har så många positiva egenskaper och jag tror att du kommer lyckas med det du tar dig ann.