Bild på hund

Bildbeskrivning: Ett porträtt på min hund där hon sitter i snön och håller min vante i munnen.

Nu är vi inne i november månad, och hösten är här på riktigt. Vissa tycker om det, men jag tycker mest det är regnigt, blåsigt och fruktansvärt kallt. Inte så kul med andra ord. Det är dock inte det den här artikeln kommer handla om, utan den kommer handla om ett Sverige som är på väg att bli kallt på ett helt annat sätt

Vad menar jag egentligen?
När jag var på Rhodos för ett tag sedan var där en ledsagare med på resan som delade med sig av en tanke som jag inte riktigt kunnat släppa. Han berättade att han tycker att Sverige håller på att bli ett ganska känslokallt samhälle tack vare att alla vill kunna göra allting själva. När vi var i Grekland var alla otroligt omtänksamma och hjälpte mig upp för trottoarer exempelvis, eftersom de såg att jag i min rullstol och mamma bakom hade svårt att klara det själva alla gånger. Grekland är inte speciellt handikappanpassat, vilket gör att folk måste hjälpa varandra. I Sverige ser däremot situationen helt annorlunda ut.

Lagom är bäst
I Sverige är vi duktiga på att anpassa det mesta för att alla ska kunna göra allting själva, men är det verkligen så bra alla gånger? Självklart är jag otroligt tacksam över att jag fötts i ett land som Sverige, med alla förmåner det innebär för oss handikappade, och jag vill kunna göra det mesta själv, men det får heller inte gå till överdrift. I vårt samhälle finns det exempelvis dörröppnare på de flesta offentliga platserna, men även om jag kan öppna en dörr själv blir jag ändå inte speciellt glad om någon slänger dörren i ansiktet på mig. Tekniken får ALDRIG gå före medmänskligheten.

Vi behöver hjälpa varandra
Ledsagaren sa även något till mig som jag inte alls är van vid att höra. Han sa att han är glad att det finns personer som mig, så andra människor får chansen att hjälpa till. Han berättade även en historia om när han hjälpte en främmande tjej som var helt blind, att komma från en spårvagn till en anslutande buss. Hon var säkert glad att någon ville hjälpa henne, men det betydde nog ännu mer för honom att känna sig behövd på det sättet, och han tänker tillbaka på det än idag som en väldigt fin händelse i sitt liv.

Likadant är det när jag är på läger för personer med synnedsättning. Vi alla är ”den som inte ser” i vårt vardagliga liv, men när vi är tillsammans är det ingen som sticker ut, och vi hjälper varandra hela tiden. Ibland får jag hjälp av någon som ser lite mer än jag, och ibland kan jag hjälpa någon som ser lite mindre. Det är en helt fantastisk känsla att känna sig behövd, och den känslan ska tekniken inte få ta ifrån oss människor. Jag tror också det är viktigt att vi inte blir stämplade som hjältar eller offer, utan nu hjälper jag dig och nästan gång hjälper du mig.

Jag vill avsluta med att säga att vi aldrig får glömma att hjälpa varandra och ta hand om varandra. Det är viktigt för alla att känna sig behövda, och alla behöver vi hjälp lite då och då.

/Emelie