Bild: David 2020

Nytt år, nya möjligheter. Dessutom har vi gått in i nytt årtionde. 2020. Ärligt talat känns det inte som om det var så länge sen jag satt i min sandlåda jag hade när jag var liten, i min lilla mössa. Tiden går så snabbt.

Man brukar ju säga att tiden går snabbt när man har roligt. Mitt 2019 har inte varit roligt överlag. De enda som varit positivt är att jag flyttat hemifrån, in till centrum istället för utanför. De gör ju livet lite lättare om jag ska ta mig någonstans eftersom jag kan ta bussen.

Körkortet
Jag har också börjat ta körkort, något jag inte trodde var möjligt, när jag var mindre. Jag kan ju självklart inte köra med fötterna men jag kör en anpassad bil. En med handgas. Det ser ut ungefär som en extra växelspak som jag trycker bakåt för att gasa och fram för att bromsa. Hoppas bli färdig med körkortet i slutet av 2020. Har jag en bil så slipper jag betala så hutlöst mycket pengar som går till taxiräkningar.

Ett långvarigt jobb
Eller det är inte så jättemycket pengar egentligen, men det blir mycket att betala om man inte har ett jobb, något jag hoppas kunna lösa långvarigt i år. Jag har av Arbetsförmedlingen tidigare blivit placerad ute på företag med blandade uppgifter. Men ingen av de arbetsplatser jag varat särskilt länge. Det har bara handlat om någon månad här och var.

Försöka ta tag hand mer om mig själv
I år ska jag också försöka ta tag mer i mig själv, min hälsa och mitt mående. Sjukgymnastik har alltid präglat mitt liv. Något som jag alltid har försökt göra till en naturlig del av min vardag. I år ska jag göra allt jag kan för att försöka hålla igång sjukgymnastiken. Till att börja med så ska jag justera mina skenor, så att jag börja använda de igen. Senare möjligtvis göra upp en plan.

Förutom detta så ska jag också börja träffa en kurator igen. Senast jag hade en kurator gick jag i gymnasiet. Varför behöver jag en kurator? Det kan finnas många anledningar till detta. En av de kan vara att jag ända sena jag flyttade hemifrån tidigt förra året, blivit mer isolerad. Trots att jag bor på ett LSS-boende där här bor andra som man i praktiken ska kunna prata med, där det finns gemensamma utrymmen, så kan jag inte det.

Jag kommer så väl ihåg när jag skulle flytta, att en del människor runt mig sa något i stil med ”Åh nej”. Jag tänkte inte så mer på vad de menade med vad de sa, men jag förstår nu. Här bor jag i min egen lägenhet, mer isolerad än någonsin. Mina grannar kan jag inte prata så mycket med. I det stora hela så förstår de inte så mycket mer än att svara ja och nej, och att diskutera vädret i dess enklaste form.

Notera att jag skriver inte detta för att på något sätt vara taskig. Jag skriver det för att det är så.

Ända sedan jag var liten och gick mina första år i grundskolan så har jag varit den ända, som varit den funktionsvariation. Det har dessutom bara varit problem med mina ben, och aldrig något med det mentala. Så är det fortfarande. Här är det tydligt att jag likaväl kunde haft det mycket värre, både fysiskt men också mentalt

Det var kort förklarat på varför jag kan behöva en kurator och ska träffa en snart. Ensamheten.

Jag hade kunnat sitta här och punkta upp sak efter sak i flera timmar men jag tror inte vi vill läsa flera sidor. Haha.

Så istället ska jag i år fortsätta skriva fler artiklar som ni kan läsa.

Med detta önskar jag er en riktigt fantastiskt 2020.

/David