Jag heter Nicole och nu ska jag berätta en historia för er. I natt drömde jag att jag byggde en tidsmaskin och genom den kunde åka bakåt i tiden. Maskinen hade många rattar, spakar och knappar. Jag började knappa och snurra på rattarna utan att veta hur maskinen fungerade. Det var en fantastisk känsla när tidsmaskinen började brumma och alla färger runtomkring mig började virvla, som en tornado. För att inte bli yr blundade jag. När brummandet hade tystnat och jag inte kände det virvlande vinddraget längre öppnade jag ögonen.

Jag stod längst bak i ett klassrum. Eleverna satt böjda över sina böcker medan läraren satt vid katedern. Jag såg mig förvirrat omkring. Var hade jag hamnat och när i tiden har tidsmaskinen placerat mig? Den dammiga svarta tavlan var fylld med kritvita siffror. Det avslöjade att det var en matematiklektion.

Längtade inte efter nationella prov
Läraren harklade sig och började tala med en mycket bekant röst. Alla elever i klassen och jag själv lyfte blicken och tittade på honom. Hans röst lät bekant och plötsligt kände jag igen honom. Det var min matematiklärare Göran från högstadiet.

– Ni vet väl att det är nationella prov om några veckor, frågade läraren. Nästan hela klassen suckade tungt. Enstaka, men allt annat än entusiastiska, ja hördes från eleverna. Det var tydligt att de flesta i klassen inte såg fram emot det nationella provet. Vissa satt och lutade hakan i handen och någon kille ritade likgiltigt i sitt räknehäfte.

Tävling för att vinna glass
Jag började gå framåt i rummet medan läraren försökte få tyst på klassen som hade börjat väsnas. Varken läraren eller eleverna verkade se mig när jag gick mellan skolbänkarna. En smal brunhårig flicka satt längst fram i klassrummet. Min blick sökte sig mot just henne. Det var en konstig känsla att se sig själv, ungefär 9 år yngre. När jag ställde mig bredvid flickan sneglade hon för ett ögonblick på mig, som om hon såg mig men sedan riktade hon uppmärksamheten mot läraren igen.

– Ni har varit duktiga under terminen men jag tror att ni kan prestera bättre. För att ni ska få en morot och vilja prestera bättre kommer jag personligen belöna er om ni är i snitt bästa klassen på nationella provet, utav skolans åtta klasser. Om ni blir den bästa klassen på nationella provet här på skolan så lovar jag att jag ska köpa varsin halvliter glass till er alla.

Halva klassen blev direkt taggade till att anta denna utmaning medan de mest lata i klassen gäspade demonstrativt ljudligt för att visa att de inte brydde sig. Min blick vilade trots det bara på den brunhåriga flickan. Hon, eller rättare sagt jag, rynkade bekymrat ögonbrynen. Jag visste exakt vad hon tänkte, för just under högstadiet så tyckte jag att matematik var svårt och jobbigt.

Vågade be om hjälp
Efter att lektionen var slut såg jag stolt hur den unga Nicole gick fram till Göran och bad honom om hjälp. Han förklarade pedagogiskt och glatt formeln för att räkna ut omkretsen på en cirkel. När hon plötsligt insåg hur enkelt det egentligen var när hon väl förstod formeln lyste hon upp med ett strålande leende. Från och med den dagen började unga Nicole anstränga sig för att lära sig det som kändes svårt. Om hon hade kunnat se och höra mig så hade jag sagt till henne att jag och hon tillsammans kommer att ta oss långt i livet. Som om den unga Nicole hörde mig, ett väsen från framtiden, sneglade hon mot mig igen. Hon blinkade med glimten i ögat.

Hur gick det på nationella provet?
Plötsligt började allt runtomkring mig röra sig snabbt igen, som om någon spolade fram en film. När tidsmaskinen stannade var vi fortfarande kvar i klassrummet. Den här gången lyste solen in från de stora fönsterna. Alla elever var sommarklädda. Klassen satt och väntade på att få veta resultatet från nationella provet. Göran reste sig upp och harklade sig. Det var en spänd tystnad. Jag slår vad om att vi hade hört en nål falla om någon hade släppt ner den på golvet.

– Jag är stolt över er. Det har varit roligt att se hur ni har kämpat och att ni har hjälpt varandra. Det är roligt att som lärare se hur snabbt och hur mycket ni har lärt er. Ni briljerade på provet! Utbrast Göran och log.

Jublet i klassrumet ekade när trettio elever ropade av glädje. En av killarna, som från första början hade varit omotiverad på matematiklektionerna men som hade ändrat attityd, fick uppgiften att cykla till affären och köpa glass till hela klassen. Tro mig vi njöt alla av vår krämiga glass för den hade vi förtjänat.

/Mirjana