Jag har inte särskilt stora svårigheter men det är också det som jag kan tycka är svårt. Det känns som att personer tar för givet att man ska kunna en specifik sak men att jag sen ev inte kan det. Jag känner att i o m det kan det också bli att personer tror att dom måste hjälpa till eller vara övertydliga. Men det ena utesluter inte det andra.

Stress i vardagen

Foto av en Tangel

Det finns många olika taktila hjälpmedel mot stress, här håller jag i en så kallad Tangle. Den fungerar för mig.

När jag tänker på det kognitiva så tänker jag framförallt svårigheter med t ex minnet. Det är vanligt att ha svårt att komma ihåg samt planera när en har Rmb. När jag gick i grundskolan hade jag allt från minneslapp i hissen till kalender eller mobilpåminnelser. Det dumma i mitt fall var att jag glömde ofta titta i kalendern… Tack för mobilpåminnelser, säger jag. Gymnasiet var enklare eftersom mobilerna utvecklats, dessutom gick jag på Riksgymnasiet för rörelsehindrade där dom var vana vid sådan problematik.

Efter gymnasiet kände jag mig vilsen i det mesta kring livet – särskilt efter pojkvännen dog ett par månader efter min student. Jag utvecklade depression, skadebeteende samt början till en ätstörning. Nu snart sex år senare har jag kvar ätstörningen som jag kämpar med. Varför skriver jag det mitt i allt? Jo, för att även den gör att det kan bli svårare med det kognitiva. Eftersom kroppen och hjärnan inte får tillräckligt med näring blir man ju trött och hänger inte riktigt med som vanligt. Dock ät det ju svårt att avgöra vad som är vad men jag har börjat tänka att man får ta allt utifrån symtom.

I övrigt har jag alltid varit en tänkare. På senare tid har jag förstått att jag har personlighetsdraget  – Högkänslighet.
Jag analyserar, funderar och tar åt mig av kritik. Hjärnan är på högvarv nästan hela tiden – vilken kontrast till ätstörningen som annars gör mig segare. O så var det ju det där med mitt ryggmärgsbråck som kan göra det svårt. Det blir lite mycket ibland, helt enkelt.

/Alice