Two sides

Bild: Rebecca

Första intrycket
Jag vet personligen inte vad människor får för intryck av mig första gången man träffas. Något jag brukar vara snabb med dock är att berätta att jag har en tendens att vara disträ eller är ”allmänt trött” eller ”seg”. Detta är saker jag kallar mig själv på grund av hur mina diagnoser påverkar mig, inte någon annan. Vill bara förtydliga det. Det har nämligen blivit lättare för mig att börja förklara det på det sättet för människor jag kanske inte känner sådär jättebra än. Det går fortare att säga ”ursäkta att jag är så efter” eller ”förlåt om jag inte hänger med är bara trött” än att försöka förklara mina diagnoser och allt vad dom innebär och hur dom påverkar mig i sociala situationer.

Frustrerande
Det har hänt att jag har försökt mig på att förklara för någon relativt fort att jag har adhd och asperger och att det är därför jag kanske beter mig lite udda ibland. Men det är så ofta jag då får höra att ”det syns ju inte” eller ”det märks inte” och jag är så trött på det rent ut sagt. Jag tycker dock inte illa om personer som säger så när dom precis träffat mig, vet att dom oftast inte menar något illa med att ”det inte syns”. Sen är det bara så att vissa kanske helt enkelt inte förstår eller vet hur dom ska bete sig fast än jag förklarat för dom hur det är, och det har jag varit tvungen att lära mig att acceptera och sen försöka släppa. För det kommer alltid finnas människor som inte förstår och det går inte att ändra på det oavsett hur många man försöker förklara det för.

Eftersom vi är alla olika och tänker och fungerar på olika sätt och vissa kanske aldrig ens hört talas om mina diagnoser, eller har själva aldrig lidit av någon slags social ångest eller depression eller liknande och har då inte den erfarenheten och kan därför inte relatera alls med de svårigheter jag har. Men jag måste erkänna att det hela är en rätt frustrerande situation varje gång det sker.

Jag är lite utav en alien
Jag har förstått i vuxen ålder att det obehag och den ångest jag nästan alltid har i sociala situationer inte märks så mycket för andra. Det är alltså jobbigast för mig eftersom det sitter inuti. Jag kan bete mig som de flesta andra, jag kan prata med folk och verka fullt ”normal” trots att jag har ett konstant övertänk i sociala situationer som ger mig ångest. När jag är ensam så är inte den ångesten närvarande och jag kan slappna av. Detta förklarar varför människor med asperger har en tendens att isolera sig, för det är lättare och ger mindre ångest när man är ensam. Man kan slappna av och vara i sin ”safe zone” som jag kallar det.

Jag har i stort sett sen jag var barn känt mig som en alien. Någon som är bland människor men som inte tillhör den gruppen och som varit tvungen att observera hur människor fungerar för att kunna anpassa mig efter andras beteende efter vad alla andra anser är ”normalt”. Jag har varit tvungen att lära mig att vara en människa (hur konstigt det än låter). En sådan sak som ögonkontakt var till exempel något jag fick lära mig. Och det var faktiskt en terapeut som gav mig ett tips som har hjälp mig oerhört mycket, och det är egentligen ett så simpelt trick. Kolla emellan ögonen på andra istället för direkt i ögonen. På det sättet upplevs du inte som respektlös men slipper känna obehaget av direkt ögonkontakt och personen du pratar med ser ingen skillnad.

I sociala situationer fungerar min hjärna såhär: ”Står jag konstigt? Upplevs jag som stel? Blinkar jag för sällan? Jag kanske har haft för lång ögonkontakt, borde jag titta ner eller upp om jag ska ta en paus? Har jag rört mitt hår för många gånger? Undra om jag skulle kunna lyckas med att odla tomater..eller citroner.Verkar jag obekväm när jag pratar? Undra hur många gånger jag har upprepat samma ord nu. Tycker folk att jag är jobbig? Jag låter så korkad vad är det som händer.Vad ska jag äta till frukost i övermorgon tro?”.

Ta alla dessa tankar + tusen till på det. Det är så situationen ser ut och funkar i mitt huvud, vilket är ännu en förklaring till varför jag ofta känner mig extremt disträ och allmänt trött i huvudet.

Ibland undrar jag..
Om jag hade haft asperger och adhd skrivet i pannan, hade det varit annorlunda då? Ibland funderar jag på att köpa mig ett sånt där märke som karaktären Simon i filmen ”I rymden finns inga känslor” har på sig.RÖR MIG INTE JAG HAR ASPERGER”.

 

/Rebecca