Min högsta dröm har alltid varit att få ge ut en bok på ett riktigt förlag, men det är mycket svårare än man kan tro.

Mikaelas bok

Hur det började
Den dagen då mitt skrivande uppstod var jag 8 år gammal. Jag minns inte längre hur jag tänkte, men jag satte mig ner på min datorstol och började skriva mitt livs första novell.
Jag var som sagt bara 8 år och inte så bra på att stava. Med jämna mellanrum gick jag ut till mina föräldrar och frågade hur man stavade vissa ord.
År efter år fortsatte jag att skriva. Snart började jag även att skriva romaner. Det var strax efter det som jag på riktigt började inse vad jag egentligen ville med mitt skrivande. Min största dröm var (och är) att något förlag ska vilja ge ut någon av mina böcker.

Taltidningen Popcorn
Man kan säga att min karriär startade via taltidningen Popcorn. Den tidningen skickas ut till barn och ungdomar med synnedsättning en gång i månaden. Den kommer som CD-skiva, som man kan lyssna på. Tidningen innehåller många roliga saker. Bland annat så brukar de läsa upp mina böcker i varje nummer. Det har de gjort sedan tidningen startade år 2011.

Nu menar jag inte att de läser ett kapitel i varje nummer. Mina böcker brukar innehålla minst 30 kapitel. De i Popcorn brukar läsa cirka fyra eller fem kapitel i varje nummer.

Vad skriver jag om?
Jag skriver ungdomsböcker om kärlek och vänskap, men även om mobbning, död och andra mer allvarliga saker. Fast det är alltid kärleken och vänskapen som är i störst fokus.

Jag gillar att skriva om förbjuden och problematisk kärlek. Det blir liksom mer spännande om kärleken är mörk, plågsam och förbjuden, än mild, grönskande och helt tillåten.

Boken jag är allra mest stolt över heter ”Hur korkad får man bli?” Den handlar om en 14-årig tjej som blir kär i sin storasysters pojkvän. Det är sådant jag menar när jag skriver ”förbjuden” kärlek.

Det är den boken som ska bli min första utgivna roman. Det har jag velat länge. Jag har kämpat med den och skickat in den till olika förlag i ett par år, men hittills så har jag bara blivit refuserad. Men en dag ska jag lyckas, det har jag bestämt. Så småningom måste något förlag inse att ”Hur korkad får man bli” är en bok som är värd att ge ut.

Kännbart
I våras blev jag en av förstärkarna i konstprojektet Kännbart. Det är ett projekt där personer med dövblindhet, syn eller hörselnedsättning står i centrum. Konstverken brukar vara sådant som man kan känna på med händerna, eller signaler och ljud som man kan känna i kroppen. Förstärkarna är vi som skapar verken. Vi kallas för förstärkare, eftersom vi stärker projektet med vår konst.

Nu har jag fått möjligheten att trycka min bok och sälja den på Kännbarts utställning i Stockholm.
Självklart valde jag att lysa upp med ”Hur korkad får man bli?” Eftersom den länge har varit min favoritbok, tvekade jag inte en sekund.
Boken fick en framsida och en baksida med baksidestext. Nu är så gott som alla exemplar (utom fem, som jag har hemma) på Scenkonstmusseet i Stockholm. Där kan folk köpa den och även slå sig ner i en skön fåtölj och börja läsa.

BIld: Min pappa sitter och läser boken på museet

Här sitter min pappa på museet och läser ur boken

Detta är ännu ett steg närmre min författardröm. Jag vill förstås fortfarande ge ut den på något förlag och ska fortsätta att envist skicka in den, så är det här med Kännbart en riktigt bra början. Nu vet många människor att boken finns. Det är en tryckt bok, inte bara ett manus i min dator.
Jag kan inte förklara hur mycket det här betyder för mig. Det är enormt stort, speciellt eftersom boken nu finns på riktigt. Även om inget förlag har antagit den ännu, så finns den ute på scenkonstmuseet i Stockholm, där vem som helst kan köpa den. Och det är en bra början!

Avslutning
Jag vet att något förlag slutligen kommer att ge med sig och tacka ja till min bok. Det kan dröja ett par år eller så, men det kommer! Det har varit en tuff resa och det kommer det med all säkerhet fortsätta att vara, men så länge jag inte ger upp så kommer det att gå den rätta vägen.

Jag kommer aldrig att ge upp min största dröm!

/Mikaela