Jag har svarat på ett dussin frågor om mitt funktionshinder genom åren. Det var framför allt vanligt när jag var yngre att mina klasskamrater frågade mig saker som: – Varför kan du inte gå?  – Kan du inte gå själv? men framförallt så var frågan  “- Önskar du inte att du kunde gå”?  den vanligaste.

 Bild: Elin som liten

 Bild: Elin som liten

En vanlig fråga med svårt svar
Att få en massa frågor om detta när jag var 5-6 år gammal var inte lätt, samtidigt så är det ju naturligt att barn i den åldern undrar mycket och därför ställer många frågor. För det är ju trots allt så att frågar man inget veta.
Det var även väldigt vanligt att man frågade min assistent istället för att fråga mig direkt. Jag vet inte varför, kanske trodde man att jag kanske inte kunde prata? Det gjorde mig förstås väldigt ledsen och arg när inte jag blev frågad först och även idag händer det att folk inte pratar med mig direkt.
Jag hatar att bli pratad över huvudet på fast och andra sidan vem gör inte det?
I alla fall var Jag var inte så gammal, så när jag svarade blev det något taget ur luften, men som ändå förklarade på något sätt vad jag menade.

Kände mig utstirrad och dum
Nu när jag blivit äldre har jag funderat mycket på det och vad jag faktiskt svarade då.
Även fast jag inte kunde förmedla det riktigt då kanske har jag alltid vetat var i den frågan jag stått. “ – Nej, jag skulle aldrig vilja det, därför att då hade jag varit något annan än den jag är!
Men det var svårt för en flicka i första klass att förmedla.

När jag var yngre gillade jag inte uppmärksamheten från barn så mycket. Oftast när jag gick in i en affär brukade barn ställa sig och bara stirra på mig. Förmodligen av nyfikenhet och förundran men det förstod inte jag utan istället var det det värsta jag visste eftersom jag då kände mig utstirrad och lite dum.

Rullstolen är mitt liv
Jag har suttit i rullstol sedan 4 års ålder så jag vet inte hur det är att kunna gå och stå på två ben, jag vet inte hur det känns att kunna springa som andra.
Numera brukar jag bara svara att rullstolen är mitt liv och att jag inte är ledsen för det. Jag känner tvärtom, en tacksamhet mot den och att det på något sätt är “tur” att jag inte kan gå. Hade jag kunnat det så skulle jag kanske inte blivit så bra i min kontakt med människor, när det gäller att prata och framföra mina åsikter. Jag hade långt ifrån träffat alla underbara människor jag har omkring mig och där hade jag gått miste om en stor tillgång som jag skulle säga är en av de största orsakerna till att mitt liv är så bra idag. Jag lever i stort sätt som alla andra i detta landet, det är bara det att mina ben funkar inte att använda på samma sätt som för andra.

Mycket att vara tacksam för
Att säga att allt är en dans på rosor är helt fel och det är något som jag även lyft fram i mina tidigare artiklar. Jag har mina uppåt och nedåtgående kurvor precis som alla andra och har varit väldigt besviken och arg på min situation många gånger. Till och med förbannat det vid de tillfällen som det varit extra jobbigt. Men i slutändan är jag någonstans ändå alltid tacksam för mitt liv för att jag älskar det.
Sedan möter jag ju utmaningar ibland som är av en större utsträckning än andra. Det handlar väldigt mycket om hjälpen och assistansen när den hopar sig och det kanske verkar lätt för mig att säga men då får man försöka hitta ljuspunkterna och fokusera på de.
De kanske inte kommer till dig direkt men efterhand som du utvecklas  kommer de till dig men du måste vara beredd på att det kan ta tid att bearbeta tankarna. Det är viktigt att du ger det den tiden som krävs. Men det viktigaste är nog att du inte är rädd för de nya möjligheterna, välkomna dem istället!

Jag skulle beskriva mitt liv som ett i mängden: kämpigt när vissa saker inte fungerar men det mest fantastiska när det flyter på och jag skulle för ingenting i världen vilja byta det mot något annat.

/Elin