Vi går tillbaka några år i tiden – tre, fyra år sådär. Det är början på 2013 och några månader har gått sedan min pojkvän hastigt dog. Jag brukar säga att han tog med sig halva mig – jag förändrades. Min tanke med denna text är inte att lägga för stort fokus kring tragedin men om ni tänker att jag var en trygg person med min pojkvän – samtidigt som jag ofta delade med mig av mina komplex för min kropp – så förstår ni kanske varför jag vill börja från början i min berättelse.

Jag har så länge jag kan minnas varit osäker i mig själv. Ogillat hur jag ser ut osv. Min pojkvän lyfte upp mig och gjorde mig psykiskt starkare. Vi härdade ut tillsammans.

Min matproblematik började med att mina närmaste lade märke till att jag började äta mindre mängd mat. Genom åren har det sen sett olika ut – allt från att jag inte ätit en viss maträtt, kräkts när jag ätit för att jag inte vill känna mättnadskänsla, till att jag har ätit väldigt begränsat i kaloriintag.

Nu har det gått så pass långt att det är ett problem för mig själv och jag ska därför få någon hjälp för det.

Det kan ta lång tid innan man inser att man behöver hjälp. För mig är det som att jag vill bli av med det sjuka – men samtidigt inte. Det är en trygghet att vara i det sjuka och det är läskigt att ge kontrollen till andra. Många tror att det måste synas att en är sjuk i en ätstörning, men den sitter mycket i huvudet. Självklart beror det dock på vad en har för ätstörningsdiagnos.

Olika typer av ätstörningar (Källa 1177)
Det finns olika typer av ätstörningar. De vanligaste är anorexi, bulimi och ätstörning utan närmare specifikation, som också kallas atypisk ätstörning. Något mindre vanliga är hetsätningsstörning, ortorexi och idrottsanorexi. De sista två är inte några vedertagna medicinska diagnoser. En läkare ställer diagnos utifrån både kroppsliga och psykiska symtom.
Du kan läsa mer om ätstörning på vårdguiden: http://www.1177.se/Skane/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Vad-ar-en-atstorning/

/Alice