Jag har hemtjänst. För mig innebär det att jag har främmande personer hos mig upp till fyra gånger per dag. På olika, men dock förutbestämda tider får jag hjälp att klä mig, sköta min hygien, fixa lite med måltider, städa, handla etc. Oftast fungerar det bra trots att det ligger mycket planering bakom för att jag ska få hjälp med min vardag.

Mitt liv är ganska inrutat och mina dagar måste planeras så att människor runt mig ska kunna hjälpa på bästa sätt. Det kan bli en och annan miss. Jag har fått hoppa över att duscha eller att handla och tvätta då det hänt något som gjort att det fått ändras eller strykas, eller så har det helt enkelt inte kommit med i hemtjänstens planering av någon anledning.

Det är ju min vardag att alltid behöva säga till om jag ska åka i väg t ex och det sitter inprintat i huvudet. Men visst är det lite surt att inte kunna vara spontan utan att först meddela hemtjänsten eller ev behöva ledsagning – vilket gör att det inte bara är hemtjänsten jag behöver ta hänsyn till.

Jag upplever inte mitt ryggmärgsbråck som något jag tycker är speciellt jobbigt. Det bara är som det är. Dock hamnar jag i vissa lägen ”mellan stolarna” eftersom jag är ganska självständig men till skillnad från många andra i min situation behöver fler hjälpinsatser.

Något jag verkligen tycker är drygt med att ha en funktionsnedsättning är att människor verkar nästan lite rädda för oss funkisar. Har man en vän eller assistent med sig blir man inte talad till för än man själv bevisar att man faktiskt kan uttrycka sig. Det är det som absolut stör mig mest.

Ta inte för givet att personen med funktionsnedsättning INTE kan uttrycka sig. Fundera på hur du själv vill bli bemött och bemöt oss på samma sätt. Du märker om det blir knasigt och hela världen går inte under för det.

/Alice