Bild: David

Bild: David

En dag som många andra vaknade jag upp, klädde på mig, käkade min inte så ovanliga frukost; macka med ost och ett glas nedsjunken Oboy. Gott, som alltid. Sen gick jag in på mitt rum igen och tog på mig ytterkläder; en tjock vinterjacka, vinterskor, en för liten mössa och grå halsduk.
Allt detta tog jag på mig trots att snön smält bort. Jag såg fram emot dagen, en kort dag med mest praktiska ämnen.

Jag tryckte upp hissen, som enligt många elever var elevhemmets skamfläck. Hissen som man knappt kan vända sig i, gnisslade öronbedövande mycket och vikdörrarna åkte fram och tillbaka, ungefär som någon som glömt avokadon i kassan, gått ut och gått in för att hämta den igen.
Till slut gick den ner – denne någon hade kommit ut ur affären.

Flera långsamt mördande sekunder senare var jag nere på markplan. En liten innergård, mest tillhörande O’learys, verkade det som. De hördes alltid mest och tog jämt mest plats med deras jäkla varuvagnar som alltid var i vägen. Det enda man vanligtvis hörde från de var flaskor,

Idag var naturligtvis inget undantag. Försökte ignorera deras ockupation av innergården. Koncentrera mig på mitt. Jag öppnade mitt garage som min permobil stod i, en vit brödlåda som luktade gamla strumpor. Jag var ändå extremt tacksam för mitt lilla garage, då jag sparade flera minuter på morgonen och slapp bidra till ett kösystem – likt den i mataffären.
Jag staplade in i garaget, satte mina kryckor på sin plats, kastade i min blå fjällräven i korgen. Tryckte i nyckeln i stiftet, vred om, och körde iväg.

Väl ute på gatan svängde jag höger eftersom jag då med enkelhet kunde trycka gasen i botten och blåsa iväg i mina snabba 15 km /h, som en vind i nedförsbacke – trodde jag. Oj så fel jag hade. Det var tydligen motvind – en stark sådan, som inte gick att ändra.
Byggarbete – igen. Var det inte borrande i väggen intill när man var sjuk var det ett evigt jäkla byggande. Kristianstad i ett nötskal. Suck. Jag var ju stressad som det var och det blev inte bättre av koner, stängsel, en jättestor grävmaskin och gigantiska hål i marken. Suck. Jag fick finna mig i detta, gasa på och hoppas på de bästa. De där bästa var inte mycket att hoppas på eftersom jag gång på gång körde fel. Tittade på klockan, hoppades på att den gick väldigt fel. Vände om, körde ett annat håll, samma sak. Provade igen. Kom förbi bygget.

Trots att jag kommit förbi byggarbetet som aldrig verkade bli färdigt hade jag ett problem kvar. Ett vitt och blött problem, snön. Det var ju inte så att de snöat den senaste veckan. Nej, inte alls. Blev så trött. Jag fastnade i snön, även om jag körde försiktigt. Jag tryckte ner gasen i botten, snön sprätte men till slut kom jag loss.

Färden mot skolan fortsatte och jag körde till huvudbyggnaden där jag hade de flesta av mina lektioner. När jag väl kom dit, stod min assistent och väntade på mig som vanligt. Vi tog hissen upp till andra våningen – eller skulle göra det. Men, nej. Den kom inte, vilket blivit en vana. Jag provade att ta upp min IR-sändare som blivit körd i tvättmaskin x antal gånger och tryckte på hissen med den. Det gick inte. Det var nog sköljmedel kvar i den. Toppen! Vilken bra dag! Jag hade inget annat val än att gå i trapporna. När jag väl kom fram till klassrummet ryckte jag i dörren och gick in. Alla tittade på mig. – De var hissen, som fastnade, sa jag. De första gångerna jag sa det här, tyckte alla de var konstigt eftersom alla tyckte att Kristianstads tillgänglighet var så bra. Verkligen, inte alls hål i marken, vägar fulla av snö och långsamma hissar.
Läraren nickande.

Jag satte mig vid en tom bänk och kom att tänka på det som en vän sa till mig: ”Sicket fantastisk hurra”

Med denna text vill jag påpeka att Kristianstad inte är så tillgängligt som det påstås vara – enligt mig.
Detta på grund av långsamma hissar som inte görs nåt åt och evigt pågående byggarbeten.

/David