Foto: Mirjana

Stort team men var tvungen att gå långsamt bakom det
Vi var 17 deltagare som reste till Tanzania för att bestiga Kilimanjaro, Afrikas högsta berg. 100 personer var med i teamet. Vissa bar våra tunga ryggsäckar, bar vatten, tälten och andra lagade mat. Jag vandrade långsammare än de andra eftersom jag är blind. Därför hade jag kontakt med resten av det stora teamet via satelittelefon.
Ja, det gick långsamare för mig men det är en viktig sak som jag har lärt mig under mina bergsbestigningar, att det är viktigt att ta det lugnt av säkerhets aspekten. Det fanns två fraser som folk på Kilimanjaro sade; ”pole pole, hakona matata”. Det betyder ”långsamt, inga problem”.

Hur jag som blind vandrar
Min personliga guide, alltså ledsagaren, hjälpte mig på olika sätt. Hon berättade för mig när det var ett steg upp eller ner. Hon höll mig i handen när vi skulle gå över lösa eller hala stenar. Annars höll jag i hennes ryggsäck, bakifrån. För att inte tappa balansen hade jag en vandringsstav i den andra handen. När det var som mest brant kröp jag upp med händer och fötter och min ledsagare förklarade muntligt vilken riktning jag skulle krypa i.

Svårt att andas
Jag kämpade upp över sten och grus och korsade ett vulkanlandskap. Dammet gjorde det svårt att andas. När man tvättade händerna eller snöt sig var det svart av damm. Det kändes hela tiden som jag drog in sand i näsan när jag andades in. Dessutom att andas på hög höjd är som att andas genom ett sugrör. Alltså var det svårt att andas men det finns andningstekniker för att andas rätt på hög höjd. Min lösning på problemet när jag hade mest svårt att andas var att lägga en sjal för munnen och näsan.

Blev sjuk
Trots tuff stig i uppförbacke med lös jord och klippblock, huvudvärk, hjärta som pumpar hårdare så kom jag till 4500 meter. Där hände det som ej fick hända. Jag fick feber och magsjuka. Jag vill även passa på att skriva att det senare visades på sjukhus att jag och 3 andra hade blivit matförgiftad på berget.
Jag var en dag från toppen när jag tvingades vända om och gå ner.
Svag och gråtandes av besvikelse gick jag ner med 3 andra. Jag liksom en annan tjej klarade att gå ner men plötsligt när vi var framme vid en plats där vi kunde bli evakuerade kollapsade våra kroppar. Mina ben vek sig under mig. Jag har aldrig varit så svag och skakig av feber. Kilimanjaro är det tuffaste jag någonsin har gjort. Innan jag evakuerades sade guiden att min syreupptagningsförmåga hade minskat. Eftersom jag därför gick för långsamt hade jag inte hunnit ta mig till toppen och ner.

Känner mig ibland liten men det finns saker jag inte kan kontrolera
Såklart är jag besviken att jag inte nådde toppen men jag ser inte detta som ett misslyckande för det händer ibland saker utanför människans kontroll, som man inte kan påverka. Det kan vara som i detta fall matförgiftning, men även väderförhållande kan bli tuffa. Just det får mig att känna respekt för natur och berg. När man vandrar i vildmarken känner man sig ibland liten eftersom en plats kan se ut att ligga nära, men egentligen tar det flera timmar att gå dit. Sedan kan väder och kroppens hälsa påverka vägen dit. 

Berget i huvudet
Men det är inte lönt att lägga energi på saker som man inte kan påverka. Därför är det bättre att lägga energin på att ta sig över det mentala berget i huvudet. Jag tror att det är det mentala berget i huvudet som är spärren för oss många gånger när vi har en dröm i livet. För mig har det tidigare varit självförtroeende, våga tro på mig själv och tro på att jag vågar. 

Lägg energin på att låta kroppen jobba fysiskt
Att lägga energin på att lyfta benen över klippblock och sten är såklart också viktigt. Mina ben kändes en dag som spagetti. Andra dagen kändes de som två stela tunga stockar. Tredje dagen gjorde det ont i fötterna och benen. Men jag kämpade steg för steg.

Allt långsamt
När jag kom över 3000 meters höjd kändes det som att jag gjorde allt i slow motion, som om jag var i rymden (jag vet att det låter lite konstigt men det kändes så). Att knyta skorna gjorde jag långsamt, att gå gjorde jag långsamt, att packa sovsäcken gjorde jag långsamt. På hög höjd vill man göra allt långsamt för att spara energi. Om inte blir man snabbt lätt andfådd. Jag minns när jag skulle gå ut en kall natt från tältet, för att kissa. Jag böjde mig ner och kröp snabbt ut ur tältet och sedan reste jag mig snabbt. Det gjorde mig så yr att bara göra det.

Hur kändes det?
Att svara på en fråga hur det kändes att vandra på Kilimanjaro är svårt att göra kort. Det var fantastiskt roligt, en tuff utmaning på flera olika sätt, både fysiskt och mentalt. Dammet gjorde det svårt att ta djupa andetag men kylan på nätterna var värst för mig. Jag hade flera lager kläder på mig men tricket jag hade för att hålla mig varm var detta. Jag hällde i hett vatten i min vattenflaska och lade den i sovsäcken. Förutom det så kan jag säga att det var mysigt att sova i tält. Jag påverkades ganska starkt denna gång av höjden, snabbare än förra gången jag besteg ett berg i Nepal. Redan här på Kilimanjaro på 2700 meters höjd började jag förlora aptiten men jag tvingade mig att äta för att orka vandra.

Det var kul den här gången för jag var del av ett stort team. Att dela glädjen och upplevelsen med andra var en ny underbar känsla. Vi hade roligt tillsammans på kvällarna och på mornarna innan vi började vandra (sedan under dagarna gick jag inte med dem andra).

Som sagt är jag besviken att jag inte nådde toppen, men ibland händer saker som man inte kan påverka och kontrollera. Men ändå stolt över mig själv. Det var tråkigt att bli matförgiftad men jag kämpade så gott jag kunde, njöt medan jag inte var sjuk, hade trevligt med nya vänner och kom hela vägen till sista lägret dagen innan toppen. Fantastisk resa men vill ha revansch. Just nu är spargrisen fullständigt tom så det äventyret får vänta till framtiden.

/Mirjana