Foto: SofiaSolen lös upp den slitna gamla grusvägen.
Trots att hösten stod för dörren med sin kyla var det ännu ganska varmt. Sommaren hade svårt att släppa taget och låta hösten ta över.
Längs vägen stod några gamla träd som börjat tappa sina bruna löv. Dom redan fallna löven yrde till när en vindpust kom krypande.
Min hund skuttade till i ett försök att fånga ett löv men varje gång hon kom nära for det iväg. Som om det retades med henne. Hon skällde glatt till när hon kastade sig fram och till slut lyckades fånga lövet. Hon vände sig om och öppnade munnen som för att visa vad hon hade fångat.
Nästan som när en katt visar upp en död mus den fångat.
Men så fort hon öppnade munnen for lövet iväg bort från vägen.

Vi fortsatte framåt i långsam takt. Njöt av solen och en doft av våta löv. Vägen gick förbi en stenmur. Nerför stenmuren låg några vita hus. Jag gick vidare på vägen tillsammans med med några ur min familj. Plötslig hördes ett jamande som från en mycket liten katt.
Det är vanlig att husen på landet runt omkring där jag bor har katter så jag blev inte förvånad över att höra en katt.
På en av stenarna på stenmuren en bit framför satt mycket riktigt en liten kattunge. Den var spräcklig i färgen med mestadels oranga toner.
Den satt där, liten och mager och jamade.
När vi kom närmare kom den skuttandes och började stryka sig runt våra ben.

Den var så söt!
Jag tycker dom flesta kattungar är söta men jag är extra svag för spräckliga katter. Vi stannade en stund och kelade med kattungen. Den var verkligen tillgiven. Den hade kort päls som var len och lite matt.
Vi bestämde oss att fortsätta att gå en liten bit till längs vägen fram till en å som inte låg så lång därifrån. Vi märkte snabbt att kattungen började följa efter oss. Men eftersom vi skulle gå tillbaka samma väg lät vi katten följa efter.
En doft av våtmark steg från ån när vi närmade oss. Ån porlade fram i snabb fart. Den slog i mot pinnar och stenar på sin långa väg mot havet. Men just i dag lade jag inte särskilt märke till detta.
Mina ögon tittade på kattungen. Vi vände om och började gå tillbaka. Vi gick förbi husen där vi först sett kattungen. Men kattungen stannade inte. Den fortsatte att spatsera efter oss med stolt hållning som om den hade bestämt sig att följa med oss. Jag kan i efterhand erkänna att jag också hade bestämt mig att övertala familjen att ta hand om den om ingen ägare skulle dyka upp.

Vi tog rätt beslut!
Det var så Katten Curri kom in min familj och i mitt liv. Vi satte upp lappar och la lappar i brevlådorna i de hus vi passerat när vi mötte Curri.Men ingen kände igen Curri. Nu i efterhand när man vaknar på natten av att Curri vill gå ut eller komma in kan man undra varför jag sa att jag ville behålla henne.
Men dom stunder när man ser henne ligga utsträckt i gungstolen vid kaminen känner jag att vi tog rätt beslut.
Även om det ibland inte känns så finns det alltid djupt inne i mig kärleken till katten Curri.

/Sofia