Jag är blind, men ser inga hinder. Min förhoppning är att inspirera dig att våga utmana dig själv och bestiga dina egna berg, mentala eller fysiska. Det enda som hindrar dig från att satsa på din dröm sitter i ditt eget huvud.

Jag har under hela mitt liv fått höra vad jag inte kan göra eftersom jag är blind. För några år sedan föddes ett frö inom mig, en vändpunkt. Det var när jag var på väg ur en depression och min danslärare sade till mig ”med din målmedvetna och framåtsträvande attityd kan du bestiga berg”. Jag hade då tagit mig över mentala berg, men skulle ett fysiskt berg vara möjligt? Den 17 april 2016 stod jag tillsammans med min ledsagare Helene Nilsson på Kastrups flygplats med destination Nepal. I kathmandu mötte vi Helene Nilssons vän Lina Luu som följde med på vårt äventyr.

Prestationen att bestiga ett berg är en utmaning. För mig som inte ser blev det en unik utmaning. Det var det tuffaste som jag någonsin har gjort, men det jobbigaste blev inte det jag hade förväntat mig. Jag trodde att det jobbigaste skulle vara fysiskt, men det krävdes mycket energi att koncentrera sig så intensivt och dessutom försöka skärma bort flodens dån.

Skillnaden mellan bergbestigning och löpning är stor. Om du springer kan du öka tempot och du kommer fram fortare. För mig som blind är det bara att ta tag i ledsagarens arm när jag springer och låta fötterna röra på sig och hjärnan slappna av. Däremot under vandring i terräng måste hjärnan vara väldigt fokuserad och aktiv. Det svåra var att det fanns lösa stenar. När jag satte ner foten på en sten kunde jag inte alltid ångra tyngdpunkten. Jag var rädd för att stuka foten, då jag redan har en löparskada i foten. Det är viktigt att ta det sakta och säkert, ett steg i taget. Nästan varje sten som jag skulle trampa på eller gå över var Helene Nilsson tvungen att förklara och då går det långsammare. Det tog 10  dagar att gå upp och ner för berget. Det var tufft, men en underbar upplevelse i naturen.

Det bästa var att nå en topp på berget Kyanjin Ri (4773 meter). Känslan där uppe, när jag kände vinden blåsa och såg tillbaka på hur mycket jag hade kämpat, för att nå toppen, var fantastisk. Det var en känsla av frihet och glädje.

Den största utmaningen var att gå nerför berget. Då var jag trött och magsjuk. Efter en dags vandring nerför och en halvdags vandring uppför, på branta och smala serpentinvägar, tyckte jag att det var mentalt jobbigt att gå uppför eftersom jag ville ner. Nu vet jag att det inte finns några genvägar i Himalaya, precis som i livet.

Jag hade underbara pålitliga vänner som hjälpte mig. Helene Nilsson och Lina Luu fanns alltid där som stöd. De beskrev omgivningen för mig så jag skulle få en bild av hur det var omkring mig. Naturen skiftade från bambuskog till stenig terräng, smala serpentinvägar, vyer av omgivande berg som hade snötäckta toppar, soluppgången och dimman som på kvällen lade sig som en ridå. Någon dag gick vi genom en sagolik skog där det fanns blommor, fjärilar och apor. Dammet glittrade i solskenet på en stig som såg ut att vara i silver. Allt detta var så vackert. Dofterna och fågelsången var överväldigande.

Mina vänners engagemang för att beskriva miljön gjorde mig glad och tacksam. En annan sak som gjorde mig rörd och som var ett briliant ögonblick var när de byggde upp en modell av berget med stenar. De använde en liten trädgren som skulle symbolisera floden. På så sätt kunde jag känna på sakerna och måla upp en karta i huvudet.

Alla platser var inte vackra. En dag gick vi över ett stenigt landskap. Plötsligt stannade vår guide och berättade att där hade funnits en by. Jordbävningen 2015 hade förstört allt och alla byborna hade omkommit. Jag grät och hade svårt att ta in att en hel by låg under stenarna som vi stod på.

Detta äventyr har gett mig perspektiv på livet. Resan har gett mig insikten om hur tacksam jag är för de möjligheter som jag har i mitt liv. Dessutom har jag under äventyret gjort en inre resa och stärkt min självkänsla. Jag skulle vilja beskriva denna fantastiska resa med en mening. Utmaningen på vägen förstärkte eufori vid målet på toppen.

Gruppbild, Mirjana, Helene och Lina tillsammans med 2 bärare, I bakgrunden syns berg, alla ler. Foto: Lina Luu.

Gruppbild, Mirjana, Helene och Lina tillsammans med 2 bärare, I bakgrunden syns berg, alla ler.
Foto: Lina Luu.

/Mirjana