Under hela grundskolan blev jag mobbad för att jag var synskadad och sedan även när jag blev blind. Jag önskar att jag hade haft någon på den tiden som hade fått mig att förstå att det inte spelar någon roll att jag hade en funktionsnedsättning. Jag kände mig ensam och utanför. Jag kunde inte spela boll med de andra barnen. Jag kunde inte springa lika fort som de andra barnen. Jag kunde inte klättra i träd. Jag kände mig så annorlunda och till slut började jag tro på mobbarnas ord; att jag var värdelös, att jag var en förlorare som inte kunde göra någonting.

Under denna period såg jag Disneys version av Tarzan på bio. Det kändes som om det var en berättelse om mig. För er som inte vet vem Tarzan var så var han en människa som växte upp bland gorillor, men som inte från början kände att han passade in i flocken. Han blev inte accepterad så som han var och exakt samma känsla hade jag under grundskolan. Filmen om Tarzan gav mig mental styrka att våga träna på det som jag inte var bra på, både fysiskt och socialt. Jag omvandlade folks tvivel som något som sporrade mig till att kämpa mer mot mina mål.

Bortvald av min egen pappa
Berättelsen om Tarzan påminner mig om när mina föräldrar skildes. Många barn som har skilda föräldrar behöver bo hos mamman en tid och pappan en annan period. När mina föräldrar skildes fick jag inte välja var jag skulle bo. Jag blev bortvald av min pappa, bara för att jag hade en funktionsnedsättning. På samma sätt som gorillornas flockledare inte ville erkänna Tarzan som sin son ville min pappa inte ha mig som dotter. Det ledde till att min bror, som inte är synskadad utan helt seende, växte upp hos pappa. Jag bodde hos min mamma som har samma ögonsjukdom som jag. Min pappa såg mig som en börda. Han blev arg när jag råkade krossa glas eller snubbla, på grund av att jag inte såg. När min pappa valde min bror istället för mig blev jag ledsen, men något inom mig, flera år efter att mina föräldrar skildes, gjorde att jag ville göra honom och mamma stolt.

Jag kämpade i skolan och fick bra betyg. Jag började göra aktiviteter på fritiden där jag fick utveckla min kreativa talang istället för att sitta hemma ensam. Jag utmanade mig själv och gjorde det som jag tidigare hade varit rädd för; till exempel ställa mig på en scen framför hundratals människor. Det slutade med att jag började springa halvmaraton och träna crossfit. När jag ser tillbaka på vad jag har gjort är det ganska otroligt att det är jag som var den där lilla flickan. Den där lilla flickan på skolgården som blev mobbad och inte kunde springa ifrån mobbarna. Flickan som aldrig fick möjligheten att komma hem och krypa upp i en famn hos sin pappa. Flickan som var sämst på idrottslektionen på grund av att hon inte kunde springa efter en fotboll, men som idag har bestigit ett berg i Himalaya. Det var jag. Idag gör jag inte saker för att bevisa någonting för någon utan för att jag tycker om det.

Min halvbror förstod inte att jag kunde vara hans syster
Flera år senare fick jag träffa min pappa och hans nya son Peter, som var fyra år. Då var jag 17 år. Min biologiska bror och jag hade träffats sporadiskt de senaste åren eftersom han flyttade mellan mamma och pappa. Just denna kväll när jag fick komma hem till pappa var min bror inte hemma, men det var min halvbror. Jag lekte med Peter i vardagsrummet medan pappa gick ut med hunden. Plötsligt klättrade Peter upp på en stol och tog ner ett fotoalbum. Han öppnade det och sade högtidligt.

-Det här är min mamma och min syster. De kommer snart hem ikväll och då kan du träffa dem också. Jag älskar min syster. Kan du se henne här på bilden?

Jag skakade på huvudet och påminde honom om att jag var blind.

-Hon har brunt hår som jag. Hon är min enda syster, fortsatte Peter att säga. Jag tog ett djupt andetag och lyfte upp Peter i mitt knä. Jag höll honom nära så att våra näsor nästan rörde vid varandra.

-Peter lyssna noga på mig nu för jag ska säga dig något viktigt. Jag är också din syster. Din pappa är också min pappa. För länge sedan var han kär i min mamma och då föddes jag, men sedan blev de ovänner så pappa flyttade ifrån mig och min mamma. Vi är syskon.

Peter ryggade tillbaka som om jag hade sagt något skrämmande. Han slingrade sig ur mitt grepp och backade.

-Du ljuger! Du ser ju inte ut som oss. Du har inte samma hårfärg, dina ögon ser inte likadana ut som våra ögon och dina ögon är ju…. fula… sjuka! Jag har ingen syster som ser dåligt, bara en enda normal syster!

De orden var hjärtskärande men jag kämpade för att blinka bort tårarna som brände under ögonlocken. Med en suck tog jag upp ett kramdjur som var en apa. Jag kände på den och kom på en idé. Av någon konstig anledning fick apan mig att plötsligt tänka på Disneys version av Tarzan.

Precis som gorillmamman hade gjort med Tarzan, satte jag min handflata mot min brors handflata. Hans hand var mycket mindre än min. Jag sade att vi har lika många fingrar och att jag också har haft en lika liten hand när jag var lika gammal som Peter.

-Det finns mer som visar att vi är lika. Jag har också två öron och en näsa….

Jag tryckte lätt mot Peters nästipp och han skrattade. Jag gjorde det för att min bror skulle förstå att vi var lika och för att han skulle acceptera mig, trots att mina ögon såg annorlunda ut. Så jag bad Peter blunda och frågade vad han kände. Han svarade det som jag hade hoppats. Han kände sina hjärtslag. Jag höll honom i min famn och lät honom lyssna på mina hjärtslag. Peter kramade mig och sade förlåt.

Han sade att han var glad att han hade mig som syster. Vi träffades från och med den stunden en eller två gånger om året. Varje gång hade vi roligt tillsammans när vi lekte. Peter ville hela tiden hjälpa mig genom att ta mig i handen och ledsaga mig när vi gick utomhus.

Min biologiska bror och jag har ingen nära relation eftersom vi inte växte ihop, men vi träffas ibland. Min pappa och jag hörs däremot ibland per telefon så efter så många år så har jag äntligen blivit accepterad av mina bröder och min pappa. Jag lyckades till och med övertala min pappa att komma en kort stund när jag tog studenten. När jag visade honom mina toppbetyg sade han att han var stolt över sin dotter. Det kändes skönt att äntligen få höra de orden.

Här är ett videoklipp från Disneys version av Tarzan där Tarzan bestämmer sig för att träna och bli bra, trots att gorillorna tvivlar på honom.

/Mirjana