Folk brukar säga att jag alltid är positiv men det är inte sant. Jag ser kanske glad ut men jag känner mig inte alltid lycklig. Det är naturligt att ibland känna sig nere. Den senaste gången som jag kände mig nedstämd och ledsen var en dag på tåget. Jag satt och funderade på livet. Det kändes deprimerande att vara arbetslös och inte ens få möjlighet till praktik. Svaret som jag fick varje gång när jag kontaktade en arbetsplats var att ”det är en stor svårighet eftersom du är synskadad”. Jag får aldrig en chans att visa mina styrkor.

Behöver bevisa att jag kan 
Jag brukar alltid säga ”jag ser inte min blindhet som ett hinder” men det är oftast folks syn och fördomar som sätter käppar i hjulet för mig. Det är frustrerande och jobbigt. Jag får aldrig komma till en arbetsintervju om jag skriver i min jobbansökan att jag har en funktionsnedsättning. Några gånger när jag inte har nämnt det har jag blivit kallad till arbetsintervju men reaktionen hos arbetsgivaren börjar jag bli van vid. De ifrågasätter min kompetens, hur jag kan klara av jobbet för att de bara fokuserar på problem. De ser min blindhet som ett hinder och tror att jag inte klarar av uppgifterna, trots att jag argumenterar för att jag kan.

Jag kan men behöver stöd
Just att alltid behöva diskutera att jag kan men även argumentera för mina rättigheter till stöd är jobbigt. Redan i grundskolan var jag tvungen att befinna mig i oändliga diskussioner om vilka rättigheter jag hade till stöd. På gymnasiet fick jag argumentera mot en lärare som ansåg att jag inte kunde bli godkänd i mina betyg för att jag inte kunde läsa. Efter gymnasiet gick jag till arbetsförmedlingen och fick där rådet att förtidspensionera mig på grund av min funktionsnedsättning. Det som jag då hade sagt till arbetsförmedlingen var att jag drömde om att producera film men det tyckte de var omöjligt. Arg gick jag hem och ringde runt bland kompisar och folk som jag kände. Till slut hade jag samlat mod att ringa de samtal som jag behövde för att få ihop ett team. Vi började göra en film tillsammans med gemensamma kompetenser. Ett halvår senare hade vi en film färdig som vi var nöjda med.

Prestationsångest och mobbing tryckte ner självkänslan
Under hela livet har jag känt behovet att prestera för att känna att jag dög och visa att jag kan lika mycket som alla andra, men även till och med mer än så i vissa sammanhang. Detta gjorde att jag fick prestationsångest. Det blev inte bättre för att jag var mobbad i flera år. Mitt självförtroende och min självkänsla sjönk till botten och jag började nästan tro på dem – att jag inte kunde någonting och att jag var värdelös.

Skådespelarutbildningar ville inte ta emot en blind
Trots alla motgångar kom jag ur en depression genom fysisk aktivitet och jag började plugga på högskola efter gymnasiet. Eftersom jag var osäker på vad jag ville göra i mitt liv har jag läst olika utbildningar de senaste åren. Oavsett hur bra betyg och vilken utbildning jag har så är det lika svårt att hitta jobb eller praktikplats. Det känns ibland hopplöst men jag vägrar ge upp. Jag tänker att jag har bara ett liv och jag vill leva det fullt ut.

Efter att ha pluggat på högskola insåg jag för något år sedan att jag inte drömde om en akademisk framtid. Min dröm som jag har haft sedan barndomen har varit att jobba som skådespelare. Jag kontaktade alla skådespelarutbildningar som jag hittade när jag sökte på internet. Samtliga skolor som jag kontaktade var skeptiska till att jag kunde bli antagen till deras utbildning eftersom jag är blind. På skådespelarutbildningar kommer man oftast in genom så kallat antagningsprov och intervju. Jag blev kallad till ett sådant prov på en skola, när jag inte skrev i min ansökan att jag var blind. Reaktionen var välbekant. De sade rakt ut att de ville vara ärliga och att de tvivlade på att de kunde ta emot mig för att jag inte kunde ta del av undervisningen, enligt deras bedömning. De sade ändå att de tyckte att jag var duktig när jag hade fått göra mitt antagningsprov, men jag blev inte antagen.

Jag har testat och jag kan!
Istället för en högskoleutbildning i skådespeleri har jag nu de senaste tre åren gått på olika kurser i skådespeleri och teater. Det har gått mycket bra och lärarna håller med mig om att det inte har varit några problem i undervisningen. Jag har fått bekräftelse på vad jag i mitt hjärta visste redan från början. Jag kan!

Trots allt motstånd möter jag även människor som uppmuntrar mig att kämpa för att leva mina drömmar. Det får mig att tro att det inte är omöjligt men att nyckeln till min dröm är att komma i kontakt med rätt person och få visa min talang i rätt sammanhang.

Ska en blind person inte få synas? Är det bara en viss sorts människor som ska ha tillgång till filmduken eller teaterscenen?

Har du också känt att du möter motstånd och tvivel om vad du klarar av?
Skriv gärna till oss i redaktionen och berätta din historia.

/Mirjana