IntervjuJag fick min ADHD diagnos när jag var ung. Men min mamma fick sin diagnos först när hon närmade sig 40, därför ville jag veta hur det har påverkat henne. Här nedan kommer därför en intervju med Lena Berglund om hur det är att få diagnos sent i livet.

När fick du din diagnos?
När jag var 40 år och inte återhämtade mig som förväntat efter att ha ”gått in i väggen”. Läkarna började då misstänka att det fanns något i min person som gjorde att jag blivit så väldigt utmattad. Det gjordes en utredning och den visade att jag hade ADHD med drag av Asperger. Det var därför min utmattning blev så total.
Jag hade hela mitt liv behövt lägga väldigt mycket energi på sådant som de flesta lär sig att göra automatiskt och jag var extremt känslig för intryck av alla slag.

Hur upplevde du det att få reda på att du hade ADHD?
Det var mest en enorm lättnad men även ett visst inslag av sorg. Äntligen kunde jag förstå mig själv men samtidigt kändes det ledsamt att varken jag själv eller någon annan inte förstått tidigare.

Önskar du att man hade upptäck att du hade ADHD redan som barn?
Ja, absolut! Då hade jag nog blivit mött med en helt annan förståelse och med det fått möjlighet att utveckla min självkänsla i en mer positiv anda. Förmodligen hade jag inte heller behövt ”gå in i väggen” överhuvudtaget.

Upplevde du att det var jobbigt att ta dig genom skolan med tanke på din diagnos?
Ja. Fast jag visste ju inte då att skolmiljön var mycket jobbigare för mig än för de flesta andra. Jag hatade skolan men var ingen vilding. Jag var ganska osynlig på lektionerna och lärarna berömde mig för att jag lyssnade så bra. Jag hörde förvisso precis allting som lät i klassrummet men jag lyssnade inte på någonting. Jag dagdrömde mig igenom hela min skol tid. Jag förmodar att det var min räddningsplanka för att inte gå under av alla intryck som vällde över mig.

Finns det något du önskar att skolan hade gjort för att stötta och underlätta för dig?
Jag önskar att någon hade sett mig och förstått hur himla hårt jag kämpade bara för att orka vara där.

Kände du dig annorlunda som barn i jämförelse med dina klasskamrater?
Ja. Jag har alltid känt mig annorlunda. Som att jag levde bredvid klassen istället för i den. Jag vet inte om omgivningen upplevde mig som annorlunda. Lite kanske men inte så mycket. Jag var en mästarinna på att smälta in i olika sammanhang för att sticka ut så lite som möjligt.

Tycker du det var jobbig att klara av arbetslivet?
Ofta var det nog så. Jag valde yrken som egentligen inte passade min natur alls. Yrken med skiftande arbetstider, många människor och mycket stress. Det funkade bra ett tag men sen blev jag rastlös och bytte jobb. Hade svårt att vara mig själv i ett arbetslag. Eftersom jag gjort mig så otroligt anpassbar blev jag som en kameleont som ändrade sin färg/personlighet efter dem jag jobbade med. Det var omedvetet men samtidigt otroligt tröttsamt.

Finns det något man hade kunnat göra för att underlätta för dig att klara av ditt jobb?
Jag hade behövt ha samma arbetstider varje dag och alltid vara ledig på helgerna. Jag hade också behövt ha tillgång till ett tyst rum att vila i under arbetspassen.

Vad tycker du är nackdelarna med att ha ADHD?
Känsligheten för intryck kanske. Och att tankarna går så fort att det är svårt att hålla kvar någon av dem. Rastlösheten. Att min ”motor” är så ojämn och oförutsägbar. Ena dagen kan jag göra tusen saker och känns mig väldigt driven. Nästa dag kan vara helt tvärt om. Jag får inte någonting gjort och allt känns oövervinnerligt jobbigt. Och jag har inte en aning om vilken dag som kommer att var energisk och vilken som kommer att vara overksam.

Vad tycker du är fördelarna med att ha ADHD?
Jag vet inte om jag ser någon fördel alls. Kanske att de snabba tankarna kan ge snabba impulser som ofta leder till något kul. Fast inte alltid. Ibland leder de åt pipan.  Och jag kan vara väldigt kreativ på mina energiska dagar. Kan tänka i banor som andra kan tycka är ovanliga. Det är bra.

/Sofia